Ett secondhandfynd: en memoar av en svensk främlingslegionär som stred i Nordafrikas ökentrakter på 1930- och 1940-talet. Jag fastnade för beskrivningarna av törsten. Vettlösa vandringar med alltför litet vatten, bortom vad människokroppen förmår. Varje legionär har två vattenflaskor om två liter, och ena ska överlämnas till köket för matlagning vid dagsetappens slut. Lämnas inte vattenflaskan får han ingen lagad mat. Marschera eller dö, lyder ett av legionens valspråk. 38 döda räknar de ett uppdrag, oräknat legionärer som rymt i öknen. Främlingslegionen framstår som ett Squid Game på franska med de de extrema längder människor kan gå till för att fly från fattigdom, fred- och rotlöshet.
Harry Forsbergs berättelse skildrar hur en ung man med trygg uppväxt i Helsingland går till sjöss när han är 14 år. Han möts av hårdhet från besättningsmännen. Äventyr i hamn är han för ung för. I Bordeaux rymmer han från deras elakheter och båten Libra – frihet på latin. Han har förhandlat sig till en del av lönen innan avmönstringen men blir drogad och rånad på allt. Då stöter han på en bekant som ska söka till Främlingslegionen.
Mytomspunna Franska Främlingslegionen grundades 1831 av kung Ludvig Filip I av Frankrike och har varit en plats för nystart för individer från hela världen. I Forsbergs berättelse är trettiofem procent av legionärerna tyskar, mest flyktingar undan nazismen. Inbördeskriget i Spanien hade också fyllt på leden. Askan, elden. En stjärna har gjort nio år på Djävulsön i Franska Guyana, dit Frankrike skickade straffångar till isolering och hårt arbete under stränga förhållanden. Han hade coola tatueringar: Alltid törstig på halsen, jag är trött på vänster lår, jag också på högra.
Forsberg har öga för människor, och det är väl så man blir en överlevare. Mestadels underliga kurrar och kamratskapet var det sisådär med, skriver han. De äldre legionärerna beskrivs som en sorts tama vilddjur. Det är förstås fängslande att läsa hur busar lär sig disciplin och följer regler. Det ger hopp om att även de som är längst ner i samhället kan hitta en väg tillbaka. Men arbetsmiljön är usel, disciplinen hård, straffen ännu hårdare. Ett vanligt straff var stensäck, att barbröstad springa timtals med 30kg sten i ryggsäcken med axelremmar utbytta mot ståltråd flera dagar i sträck. På natten satt man i burken. Skillnaden från ett koncentrationsläger verkar vara att man har skrivit kontrakt med franska staten och får bära vapen för strid.
Utsattheten var stor med sexuella övergrepp och klagomål gjorde bara tillvaron värre. Forsberg skildrar statslöse 16-årige Pinock som blev slaven som skulle utföra all smutsgöra och alla extrauppdrag efter att ha avvisat luckkorpralens inviter. “Det ingick i själva träningen av nykomlingarna i legionen att kröka deras ryggar och få dem att inse hur fullständigt betydelselösa de var. Alla måste förr eller senare böja sig eller gå under, det fanns knappast något annat alternativ. De flesta miste all självrespekt i sin förnedring, sedan de tigande och villigt måste finna sig i att de aldrig hade eller kunde få rätt, om deras överordnade hade en annan åsikt”, skriver Forsberg.
Men 16-årige Pinock låter sig inte kuvas. ”Det var fler än jag som försökte tala med honom visa honom kamratskap, men han bara bet ihop tänderna och det flammade till i hans ögon av hat eller vad det nu var. Han blev inte ödmjuk utan trotsade”, skriver Forsberg. Pinock sprängde sig själv tillsammans med en plågoande i ammunitionsförrådet.
Man förstår att det kräver stor inre och yttre styrka att genomgå Främlingslegionens träning. För dagens läsare solkas omvändelsen av det av koloniala förtrycket. Främlingslegionen har varit involverad i många av Frankrikes koloniala krig. Marocko och Tunisen uppnådde självständighet våren 1956. Algeriska frihetskriget pågick 1954-1962 innan Algeriet fick självständighet. Berättelsen utspelar sig 1936-1942. “Stammarna i Ramdam förstod inte att de vägar vi legionärer byggde kunde vara bra för dem också. De ville ha sitt marockanska land som Vår Herre skapat det”, skriver Forsberg om lokalbefolkningens kamp mot kolonialmaktens infrastrukturprojekt, för social rättvisa och rätten till självbestämmande.
Militärbordellerna skildras nyanserat för tiden: “Omkring sjuttio procent av den fattiga befolkningens kvinnor är prostituerade. De säljer sin kropp för att få något att äta. Därtill kommer att deras män behandlar dem hårt och föraktfullt, som slavinnor. En flicka är ingenting värd. Det blir sorg när hon föds, en pojke ska det vara.” Flickor som inte kunde betala läkarvård köptes från sjukhus av bordellmammor. Vid 25 års ålder kördes de ut på gatan och hade ofta svårt att uppehålla livet, fortsätter Forsberg och berättar att legionärer besökte de utstötta kvinnornas hålor med en filt och lite mat. I utbyte mot sex får man förmoda.
Squid Game skildrar de extrema längder människor kan gå till för att undfly fattigdom och skuld. Främlingslegionen framstår som ett Squid Game på franska, där desperata själar söker frälsning från fattigdom, fred- och rotlöshet. Här finns ingen mystik eller romantik, bara våld, hårt och smutsigt arbete. Forsberg vänder sig till svenska ungdomar med en varning: ”För den som önskar uppleva något utom det vardagliga och den som önskar börja ett nytt liv i annan miljö finns hela världen att välja på. En sämre tillvaro än som legionär kan man knappast tänka sig.”
Titel: Jag var främlingslegionär
Författare: Forsberg, Harry, 1915-1992
Skriven av Gösta Svender efter Harry Forsbergs manuskript
Publicerad: Stockholm, Folket i bild, 1953