Flera studier visar att människor generellt mår bättre utan att ha barn. Framförallt hemmaboende barn påverkar välbefinnandet negativt. Det gäller särskilt kvinnor, ensamstående och hushåll med socioekonomiska problem.
I Édouard Louis självbiografiska En kvinnas frigörelse är mammas nye man alkoholist och förstör familjens ekonomi. Tre barn blir fem när hon blir oplanerat gravid och maken förkastar hennes önskan om abort. Det är ett liv av våld, hunger och ensamhet. Till slut kastar hon ut maken, får hjälp av socialen med bostad, uppfostrar de två yngsta själv och tar sig ut i arbetslivet.
Kärleken lockar till Paris. Med bättre ekonomiskt läge tar hon efter lite av den parisiska kläd- och livsstilen för att kunna integreras i nya sociala kretsar och miljöer, om än med lägre ambitioner än sin son. Hon lyckas delvis. För sonens del blir det försoning och nystart när världen, som har varit sluten för dem båda, öppnar sig. Genom sitt uppburne tredjebarn får mamman träffa Catherine Deneuve. Det gör dagen.
Det är en mycket fransk askungesaga. Ingenstans tar Louis tag i tanken att han själv är del i mammans olycka. Det är maken och samhället som begränsar mamman, inte familjelivet i sig. Tonåriga Louis frigörelse innefattar också hans önskan att förändra sin sociala status. Han markerar nedlåtande mot mamman, skäms över hennes grova sätt, hennes billiga kläder, att TV:n alltid är på. Han använder ordet krig.
När han 16 år gammal stapplar hem till mamma med blindtarmsinflammation och ber henne ringa ambulans ignorerar hon honom och tänder en cigg. Louis tror att det beror på att det sociala avståndet mellan dem blivit för stort, att hon tolkar hans smärtuppvisning som något borgerligt manér. Det har inte slagit berättaren att hon kanske är så besviken på sin otacksamma översittarunge att det nästan vore bättre om han vore död?
Det är den tredje boken jag läser av Édouard Louis. Det är bitvis direkta upprepningar från Vem dödade min far, men är en rikare berättelse med fler svängar. Jag gillar de sparsamma essäistiska inslagen, som: ”I hennes liv hade kärleken alltid varit en sfär där någon bestämde eller där man blev bestämd över, inte en sfär där maktkampen läggs åt sidan.”
Bandet mellan mor och barn är starkt. Louis smärta över separationen, och vreden och skammen över bristen på kulturellt och ekonomiskt kapital, förbyts i stolthet över att han kan göra sin röst hörd: ”Jag har fått lära mig att litteratur aldrig får skylta med känslor… //…// Jag har fått lära mig att litteratur inte får likna ett politisk manifest….//…// Därför att jag numera vet att de har konstruerat det de kallar litteratur mot kroppar och liv som hennes. Därför att jag hädanefter vet att detta att skriva om henne, att skriva om hennes liv, är liktydigt med att skriva mot litteratur.” (E.L., s.15)
Nu finns det väl många som bearbetar och gestaltar sina personliga erfarenheter med sina mödrar och deras svåra livsvillkor. Peter Handkes “Berättelse om ett liv” ligger närmast, och Édouard Louis går i dialog med verket och citerar det flera gånger. Handke är mer introspektiv än Louis. Louis omnämner också Simone de Beauvoirs “En familjeflickas memoarer”. Vi har också ”En flickas memoarer” av Annie Ernaux. Skriver Louis verkligen mot litteratur?
Föräldraskap ger belöningar i form av mening snarare än lycka. Inte förrän långt fram i livet ser vi våra föräldrar som de individer de är och anar deras uppoffringar. Det hade varit intressant att få läsa en mognare Édouard Louis reflektioner. Berättarperspektivet är begränsat förutom när det gäller dimensionerna av fattigdom. Intressant arbetarlitteratur och en hyllning från son till mor. “Jag skulle önska att den här berättelsen om henne i någon mån kunde utgöra en boning dit hon kan ta sin tillflykt” avslutar Édouard Louis.
Titel: En kvinnas frigörelse
Titel i original: Combats et métamorphoses d’une femme
Författare: Édouard Louis, 1992-
översättning av Marianne Tufvesson.
ISBN 9789146238508
Publicerad: Stockholm, Wahlström & Widstrand,2022