Om en inte gillar Chingonyis poetiska stil kan en bara bläddra några sidor. Det är en spretig kollektion av prosalyrik, en halv typ sonettkrans (hatten av för översättaren!), urban nyenkelhet, klassiskt språklig poesi, listor. Det påminner mig om när jag vågade skicka in en dikt till ett förlag som bad mig skicka mer. Jag hade inget så jag skickade min studieportfölj. Kayo Chingonyis förläggare måste ha pressat honom på en uppföljare till Kumukanda. Heder åt hen.
Efter att ha läst och funderat på vad poesi får vara (går det att ens skildra vetenskap? Är dikt en bra form för att berätta en historia?) och fattat att Chingonyi experimenterar blir jag glad. En konsekvent genomförd stil kan bli tråkig och monoton, och den postmoderna romanen kännetecknas av att ha många olika former och stilar i sina olika delar, så varför inte poesisamlingen?
(För att delarna i det här fallet saknar tydligt särskiljande markering. Men vi kan låta det passera.)
Inramande dikter berättar om flodgudinnan Nyaminyami – orm, fisk och ande – som testar gränserna för människans list. Människans betongväg(g)ar är fåfänga. Snart är allt stoft.
Titeln Blodsmitta syftar på HIV. Överföringen från apa till människa tros ha skett genom jakt och slakt av apor, och inträffade sannolikt någon gång mellan 1910 och 1950. Motorvägsnätet hade en betydande inverkan på spridningen av HIV under 1980-talet. Chingonyi skildrar det i sonettkransliknande form (!) under titeln Tillkomstmyt:
”1920, nio år före Nellies födelse
släpps i apblod en stum klon lös
när en slaktarlärling gör förödelse
med kniv i hand.”
(under rubriken Noll, s.11)
De flesta dikterna rör sig i urban kultur i England. Minnen av personer i författarens förflutna är ömsint förpackade i varsin dikt: namn och geografiska markörer som bara säger mig att de är många. Kyrkogårdar och sjukhus. Sorgen över diktjagets mors sjukdom och död, detta slag människan inte verkar kunna hämta sig ifrån. Poesisamlingen bildar ett litterärt radband av Chingonyis vänner och släktingar, eller kanske ett gruppsamtal:
”Ett par dagar före dagen
då vi hedrar minnet av dagen
när du lades till vila
pratar vi gamla minnen och tar med dig hem till oss igen”
(ur Gruppsamtal, s.65)
I Chingonyis poesi finns en närvaro i den kroppsliga verkligheten, där friden i att ligga svettig under en takfläkt blir nästan sakral. Dansens, musikens och festens glädje och extas förmedlar en känsla av gemenskap som är både intensiv och befriande. Den poetiska bilden av en himmel ärrad av stjärnor överraskar med skönhet och perspektivförändring. Konst hjälper oss att se och förstå på nya sätt.
Covid-19-pandemin har fört erfarenheter av smitta och död närmare läsaren, som en påminnelse om livets skörhet och om social och global orättvisa. För britter, med deras koloniala arv, kan nog Chingonyis verk erbjuda särskild resonans. Guardian utsåg Blodsmitta till en av årets bästa böcker 2021.
Zambisk-brittiske poeten Kayo Chingonyi väver samman mäktiga flodgudinnan med storstadens betong, och sörjer förlusten av en mor och många vänner i AIDS-epidemin. Hans stil är överraskande, hans teman engagerande, och hans syn på både liv och död är både nyanserad och tankeväckande. Även om innehållet kan vara både allvarligt och sorgligt blir jag glad och varm när jag läser. Jag älskar Chingonyis bilder av metafysiska resor som fanns också i Kumukanda.
”efter dansen
när ljuset har slocknat
och musiken genljuder
från en plats bortom
horisonten och båten som vi
gick ombord på leder oss
milt som en hand på en rygg
till resten av våra liv”
(ur Epithalamion)
Föregångaren Kumukanda finns här.
Titel: En blodsmitta av Kayo Chingonyi
Översättning från engelska: Helena Hansson
Originalets titel: A blood condition
Författare: Chingonyi, Kayombo, 1987-
ISBN 9789189105478
Publicerad: Malmö, Rámus, 2023