Han lever under enkla materiella förhållanden i en by på Jamaica. Han är någon som respekteras. Hon är 27 och de har träffats periodvis över fyra år. Nu vaknar de under ett gungande myggnät den sista dagen av sin gemensamma historia. Husödlorna observerar dem från taket.
Författaren ser allt och bevarar det. Växtligheten, fåglarna, det hyrda trähuset. Mannens kropp och rörelser. Havet ligger som en fond, förrädiskt vacker, luften är ren och klar. Prosan präglas av arkaiska ord på å – åsyn, åstunda, åminnelse – som om den medvetet högtidliggjorts och iklätts vad som anstår klassisk svensk naturalism. Berättelsen rör sig smidigt mellan tre tidsskikt: en aprildag 2002, tillbakablickar på deras relation, och författarens återvändande till platsen och skrivbordet när berättelsen nedtecknas. Mot slutet glider det påtagliga och konkreta över i en drömlik overklighetskänsla.
Ramqvist skildrar globetrotterns erfarenhet av det dödsdömda förhållandet. Askungesagan där en flygbiljett och mod förvandlar henne till traktens mest mytomspunna kvinna. Hennes nakenbilder är uppsatta på hans vägg när hon är borta. Hon är en trofé. Det är den enkla bilden.
Det äkta, tragiskt nog, tenderar för högt begåvade att uppstå där det finns barriärer i kön, ålder och kultur. Där språket och intellektet inte kan förstöra närheten. Människan är omedelbar. Annorlundaskapet kan tillskrivas geografin.
Genom romanen stegras de postkoloniala samhällsfarorna med fattigdom och våld. Våld ses som ett acceptabelt sätt att utöva makt och kontroll, och att bli synliggjord som offer ger socialt stigma. De skrubbar bort blodfläckarna om natten. Hans sätt att få pengar utmanar europeiska normer. Den ekonomiska ojämlikheten påverkar maktdynamiken i förhållandet – ett av få trumfkort hon har. Skillnader berikar relationen men skapar också missförstånd och spänningar.
En vacker och farlig passionsberättelse från Karibien. Jag tänker på Duras ”l’Amant” men också Carina Rydbergs ”Den högsta kasten”.
I vår tid av etnisk ängslighet känner jag mig förpliktigad att som läsare hålla ett vakande öga på exotismen. Balanserar den på rätt sida? Han är välväxt, rakryggad, ärrig, kortklippt. Händerna är oväntat sträva men också moderliga. Han är mer sexuell än intellektuell. Säger inte mycket och talar Jamaicas engelska joller, som lämnas oöversatt genom romanen och som jag sällan bryr mig om att försöka förstå. En pliktskyldig ramberättelse om studier av postkolonial litteratur och Nanny går som ett stråk, men får inte mycket plats.
Vi lär oss att det inte ska spela någon roll vilken nationalitet eller etnisk bakgrund en kärlekspartner har. Om vi kan förenas på intellektuella, andliga och mentala plan är matchningen perfekt.
Men berättaren kan bara älska mannen i hans jamaicanska by. Den rent estetiska dimensionen av hudkontakt med kontrast förändrar och förhöjer, men medvetenheten om den är förbjuden. Hon replikerar att ras inte finns. Det är mer möjligt för vita att ignorera sina egna rasidentiteter. Omgivningen hon möter kallar henne white girl. Också ekonomiskt finns strukturer hon måste förhålla sig till. Det är hon som måste betala lakanstvätt när de har älskat.
Skrivandet om skrivandet låter fiktionen kommentera sin egen fiktionalitet. Det väcker frågor hos läsaren om fri vilja, skapandets makt men också om exploatering. Det finns risker och etiska överväganden med att basera litterära karaktärer på verklig person och plats. Jag kanske skriver om dig en dag, säger han. Hennes skrivmaskin står i ett hörn. Förlagan till en karaktär dyker upp i bushen och jagar författaren med en manchete, som ett förbud.
Kanske blir Ramqvists bok en genreöppnare. Jag drar oavbrutet paralleller till ett manus med titeln “Dörren med sandalerna” som jag har i byrålådan. Det postkoloniala var problematiskt, kunde jag skicka något annat? Nu kan jag slänga manuset och låta Saragassohavets varma myller upplösa relationens vattenmärke. Karolina Ramqvist berättar för oss alla. Det var min första bok.
Marguerite Duras var 70 år när “L’Amant” publicerades. Karolina Ramqvist är 47. Hon har tid på sig att vanka runt i rummet, vandra runt med orden, dröja kvar. Prosan är vältalig och ordrik, naturskildringar förstärker stämningar. Gamarna, plåtfågeln.
Gekkoödlorna har miljontals småhår under fötterna som sprids över en stor sammanlagd kontaktyta. De utnyttjar van der Waals-krafter, svaga krafter mellan molekyler, som ger styrka genom sin mängd. Samma svaga krafter håller samman systempåsen med rödvin. Det är så husödlorna håller sig fast i taket – romanens charmiga cliffhanger.
Ramqvists Björnkvinnan finns här.
Författare: Karolina Ramqvist
Titel: Den första boken
ISBN 9789100801311
Publicerad: Stockholm, Albert Bonniers förlag, 2024 (förlagsbyte!)