I romanen “Kycklingoratoriet” av Lucie Rico möter vi Paule, vegetarian sedan två decennier, som plötsligt ärver sin mors hönseri på den franska landsbygden. Moderns aska står på köksbordet och Paule har ett moraliskt dilemma: att uppfylla den bortgångnas sista önskan – att avliva lytte Theodore, moderns älskade men utsatta husdjurskyckling.
Paule, som länge vänt ryggen åt köttätandet, finner sig nu i en värld av fjädrar och kackel. Hon överger sitt urbana liv och sin partner, arkitekten Louis, för att förvalta arvet. Med en poets öga och en slaktares hand börjar hon katalogisera varje kyckling och ge dem en identitet bortom deras roll som mat.
Det är inte lätt men Paule blir kvar på gården. Hon brinner för charkprodukternas ursprung i levande djur, ja i individer. Hon håller en utförlig kycklingkatalog. På torget är mottagandet varierat. Ferdinand ser potentialen i Paules kycklingar med tillhörande text och vill kommersialisera den.
Vad som börjar som en lekfull hyllning till moderns lantliga arv utvecklas till en surrealistisk fusion av högindustriellt hönseri, ultramodern arkitektonisk dröm och litterär verkstad. Årstiderna, viktiga för lantbruk och djurhållning, kan upplevas när som helst, oberoende av världen utanför. Det visar sig att Ferdinand ser guldkorn i hennes koncept – men inte i kycklingarnas individualitet, utan i marknadsföringspotentialen av deras epitafer. Paule reagerar starkt.
Romanen utforskar gränslandet mellan människa och djur, mellan landsbygdens enkelhet och stadens komplexitet. Modern antropomorfiserade sina fjäderfän, och Paule genomgår en subtil animalisering som läsaren kopplar till smuts och ohygien, vilket spännande nog inte nämns i romanen. Paule närmar sig människor med zoologiska metaforer, beskriver förförelse som en “urban parningsdans” och låter sig matas “likt en kyckling”.
“Kycklingoratoriet” kastar ett skarpt ljus på vår relation till det vi äter. Jag tänker på Daniel Möllers “Fänad i helgade grifter”, Sanna Samuelssons ”Mjölkat” och på Sara Danius “Husmoderns död” som ifrågasätter våra invanda föreställningar om djur, mat och (kvinnors) identitet. Paules resa från vegetarian till kycklinguppfödare med poetiska ambitioner blir en allegori för människans komplexa förhållande till naturen och sig själv.
I denna berättelse privilegieras vissa djur, som kycklingarna Charles, Aval och enbente Panache, och blir mer än bara mat – de blir individer med egna historier och avtryck. Men i slutändan ställs Paule inför den obarmhärtiga sanningen: i konsumtionssamhällets ögon är även den mest välformulerade epitaf bara en etikett på en förpackning.
Möjligen kunde Paule ha översatts till något som bättre lämpar sig för högläsning på svenska. Jag tvekar om uttalet när jag läser för barnen. Det här en roman en vill dela med sig av, för sin humor, sin originella stil, modernitetens Potemkinkulisser och för bron mellan dåtid och framtid.
Författare: Rico, Lucie
Titel i original: Le chant du poulet sous vide
Svensk titel: Kycklingoratoriet
Översättning: Anna Mezey
ISBN 9789189105720
Publicerad: Malmö : Rámus, 2024