Poeten Emily Berry, ja faktiskt Ramus förlags utgivning med därtill Carcoma av Layla Martinez, har tagit en ny och obehaglig udd. Det är som om Emily Berry har somnat i sin brittiska fåtölj med blommönster och vaknat förvirrad till en oroande nattsändning. Det är oklart om Berry har kastats tillbaka till verkligheten eller är fast i en intensiv psykologisk dimension:
”Hon sa att fantasivärlden var den här världen
I dödsögonblicket dog jag inte,
utan föddes igen i detta liv ”
(E.B., s.61)
Liksom föregångaren Picknick, blixt handlar Emily Berrys nya om död och förlust, och känslor av otillräcklighet och kluvenhet i sorgeprocessen. Mänskliga egenskaper hos naturen (“månens sönderslagna ansikte”) förstärker känslan av melankoli. Nytt är surrealistiska och chockerande bilder, och drömska och fantastiska element som kan förmedla känslan av hot och rädsla.
Även formen i Picknick, blixt var mer traditionell. Den finns kvar men varvas med prosalyrik, och tänker man bort radbrytningarna är vissa dikter snarare utrakorta noveller utan tydlig klang och rytm. Kan poesi se ut såhär? Djärvt när det landar rätt, men spretigt. Det vackra som kännetecknade Picknick kan förstås kännas opersonligt. Flera dikter vänder sig till en mottagare, olika du: ”Min röst faller över // tröskeln likt ljus. Men du får inte komma in.”
Berrys karakteristiska vattentema återkommer på sidan 61, men nu i en mer komplex kontext: ”och ingen skulle dricka från min kran utom jag, // detta vatten som aldrig slutade strömma”.
Titeln, Outtömd tid, ska ha hämtats ur Anne Carsons Det oförlorades ekonomi. Tidens natur – är den en dröm eller en form av skärseld? Jag tänker på Greenblatts Hamlet in Purgatory, på en härjad Fleur Jaeggy utan ordningssinne, på Louise Glücks berättande dikt, den sublima ensamheten och identitetens gåtfullhet:
”Din kropp likt
en lång stjälk. Jag är blomman.
Jag vet inte om jag har slagit ut än.”
(utan rubrik, s.24)
Att det är en poesisamling som utmanar mina etablerade föreställningar av Emily Berry som poet beror kanske på mina tillkortakommanden som läsare. Jag läste Emily Berry under första vågen i pandemin, när jag satt med ett högfebrilt barn i soffan och undrade om fyraåringen skulle dö för att jag hade valt att arbeta som läkare i Region Skåne. Hur har organisationen gengäldat det? När jag läser om Picknick är Outtömd tid ingen blixt från klar himmel. ”Jag fick veta att vi var frön som väntade i jorden // och inte skulle vara rädda”, skriver Berry i sin senaste. ”Och där var du hela tiden, i den döda jorden”, skrev hon då.
Jag gillar fortsatta-band-konceptet. Lågan, skogsbranden, askan, blandandet. Berry fortsätter att utforska relationer mellan levande och döda med en känsla av ambivalens. Denna nya poesisamling verkar representera en utveckling i Emily Berrys författarskap, där hon vågar experimentera med form och innehåll för att förmedla komplexa känslor och tankar kring mänsklig existens. Jag hade önskat mig ett efterord av Jenny Tunedal.
Picknick, blixt finns här.
Titel: Outtömd tid
Titel i original: Unexhausted time
Författare: Emily Berry
Översättning från engelska: Jenny Tunedal
ISBN 9789189105768
Publicerad: Malmö, Rámus, 2024