Jag läser flera romaner om unga kvinnor som kan utkasta besvärjelser nu. I Salvionis debutroman (?) är hon en mytisk bifigur: Maddalena, knappt tolererad dotter i en fattig arbetarfamilj som revolterar mot Mussolini. Hennes familj är kaotisk men hon har utrymme för egna tankar och motstånd, och en hjärtlighet och innerlighet i det familjeliv och den religion vissa mest har som dekor.
Boken börjar med ett vredesvrål in medias res. Maddalena avbryter Francescas våldtäktsman och de gömmer hans döda kropp. I retrospektiv får läsaren ser hur flickornas vänskap gungar mellan frihet och överlevnad i en vykortslik italiensk by på 1930-talet där anständiga kvinnor klär sig i hatt. Det slutar i en publik rättegångsscen där tolvåringen får göra sin röst hörd, en osannolik saga präglad av ett modernt maktperspektiv.
Scenerna är filmiska. Broarna, flodbanken. Grönsakshandlaren som mumlar något mellan raderna. Francesca är dotter till en hattmakare i en ängslig borgerlig familj. Det är finporslin och tjänstfolk, och en mor som försöker lära dottern tidens snäva konventioner, i tron att hon ska vara trygg.
En filmisk bok med tydliga scener. Håller berättelsen? Ibland är den teatralisk, tillrättalagd. Tankarna går såklart till Ferrante, men också till Simone de Beauvoirs postuma “De oskiljaktiga”. Båda fokuserar på en intensiv vänskap mellan två unga kvinnor, och utforskar unga kvinnors uppväxt och identitetssökande i samhällen präglade av strikta könsroller och sociala förväntningar.
Det kan kännas svårt att beklaga dotter till en italiensk hattmakare på 1930-talet, men stil är inte synonymt med frihet eller välstånd. Jag provar romanens proletära jultradition att äta panettonen med vaniljkräm. Det är ingen höjdare.
Titel: Den fördömda flickan
Originalets titel: La malnata
Författare: Beatrice Salvioni, 1995-
Översättning Ida Andersen, 1960-
ISBN 9789178092505
Publicerad: Stockholm : Brombergs, 2023