En upplevd diskrepans mellan att vara sig själv och att vara acceptabel är en vanlig erfarenhet, speciellt i ungdomsåren. För vissa går den aldrig över.
Den 40-åringa huvudpersonen bor i Barcelona. Hennes föräldrar har pressat ner henne i formen och tvingat på henne en förståndig universitetsutbildning. När hon får sitt första jobb känner hon sig urblekt. Mamman gratulerar henne.
Medan systern – hennes motpol – kämpar med vardagsbestyr och småbarnsliv i ett konventionellt äktenskap kastar sig huvudpersonen hämningslöst in i litteraturens och passionens virvlar. De lesbiska kärleksscenerna presenteras med en palett av metaforer i ett humoristiskt och sinnligt bildspråk. Det ger läsaren en inblick i huvudpersonens intensiva känsloliv och hennes förhöjda sätt att uppleva världen: utan medicinerna hon uppenbarligen förskrivits för att stabilisera sin sinnesstämning. Kanske är hon bipolär.
Hon balanserar på gränsen med glimten i ögat. Hon förstår diskrepansen mellan sitt sätt att vara och familjens och samhällets förväntningar och krav. Hon vet att hålla en normal fasad: ”Mitt ytskikt är rejält, ogenomträngligt som på ett fartyg, men jag ljuger inte: under den hårda isen finns en beboelig värld bevarad, det är bara det att den har domnat.” (E.B.,s.39)
Tyvärr faller boken in i ett av mina röda skynken: självmordsromantik. Ett billigt dramaturgiskt sätt att göra spänningshöjare. På slutet står hon bakbunden som Adam i paradiset.
En berättelse som utmanar läsaren att reflektera över samhällets normer och individens längtan efter autenticitet. Att leva med en fot i olika verkligheter: omedicinerad och queer.
Titel: Permafrost
Titel i original: Permagel
Författare: Eva Baltasar
Översättning från katalanska: Ellinor Broman
ISBN 9789189105799
Publicerad: Malmö : Rámus, 2025