Att läsa Isabella Nilssons hundra aforismer är som att kastas genom en polkagrismangel, varv efter varv. Det är lovande, livsvillkoren är bedrövliga, allt söker rätt ord, språklekarna krasar mot mörkret. När du till slut släpps ut – uppstyckad på perstorpsplattan, svalnad till en skärva – har dina illusioner omformats till en silkeslen paradox: en hård karamell med sprickor av ljus, redo att bjudas vidare. Jag ska vara en läsare.
Nilsson summerar huvudbudskapet i aforism nummer fem: ”Och det finns, om jag förstår saken rätt, två metoder för en upplyst människa att förhålla sig till och förlika sig med den smärtsamma insikten [att allt är tomhet och jaget en fiktion]. Den ena metoden går ut på att helt enkelt sluta spela med, sluta upprätthålla fiktionen och bli en existentiell slacker. Detta kallas kynism. //…//Den andra metoden för att förlika sig med världens illusoriska natur kallas etesticism – eller romantik om man så vill – och går tvärtom ut på att bejaka illlusionen, bejaka berättandet, göra livet till ett konstverk, göra livet till litteratur.” Isabella Nilssons berättarjag har valt det senare alternativet eftersom det är jobbigt att bo i en tunna: ”Litteraturen har vad verkligheten saknar: känsla för stil.” Peter Nadas säger rakt ut att ingenting i den verkliga världen intresserar honom.
Isabella Nilsson har en charmerande vibe av litenhet, autenticitet, vimsighet, humor och skarpsinne. Mörk pessimism blandas med veknaden inför förälskelsens sirensång. Konst och kärlek, är det ens äkta om det inte förgör en? Vad hjälper det att kunna betrakta världen på kritiskt avstånd när man inte kan välja bort den?
Michel Houellebecq refereras direkt i Isabella Nilssons verk, som också nämner Emil Cioran och Camus. Duras Lol V Stein återkommer. Jag har ännu inte tagit mig igenom Duras fristående verk om Lol V Stein, jag blir så frustrerad över hennes passivitet, men jag känner henne som bikaraktär i Duras andra verk. Pär Lagerkvist återkommer också, hotell Verkligheten. Vi är avlägset släkt, Pär Lagerkvist och jag. Det gör mig inte lyckligare.
Isabella Nilsson nagelfar lyckan utifrån mitt avhållna Houllebecq-citat (här) och fraser som:
”A: Varför kan du inte vara lite snäll mot mig?
B (askar cigaretten i A:s hår): Du är författare. Du vill inte bli omtyckt, du vill bli omtryckt.”
Mina tankar går till Houellebecq, Cioran och Denys Turners The Darkness of God där det gudomliga inte längre är en transcendens utan ett tomrum som avspeglar sig i skenet av sin egen frånvaro. Vila-Matas Bartleby & Co kompletterar genom att skildra tystnadens konst som en motståndshandling, där avsaknaden av ord blir en form av existentiell praktik, också den framförd med humor.
Det är synd om människorna och Isabella Nilsson gör en medkännande granskning. Ett nytt, litterärt sätt att vara sönder där ordet blir både bandage och sår.
Tomhet och ömhet
Isabella Nilsson
ISBN 9789172477629
Publicerad: Lund, Ellerströms