Släkten Stjärne med rötter i Stockholm och Uppsala bär på sin historia. Om somrarna badar barnen vid Panic Beach, en mystisk plats vars exakta läge förblir oklart, om den finns bortom det metafysiska. Stranden har periodvis dramatiska tidvattenförändringar som antyder en plats utanför Sveriges gränser. Där står tallar som vid Vätterstranden i ”Hunter i Huskvarna”, och i närheten finns ett pensionat. Man kan lifta dit.

Jag tvekade att återvända till Per Hagmans författarskap. Jag läste många av Hagmans romaner innan jag blev den jag är idag. De tidiga verken där berättaren rör sig i klubblivet och i glamourösa miljöer. Jag förbryllades över hur sex kan vara fjäderlätt. Att det kunde användas som ett sätt att försörja sig, som hållpojke på Rivieran, medan berättaren trängtade efter något helt annat. Förbjudet, trasigt, prepubertalt. Och även om barhäng och tillfälliga relationer kan fungera som flyktmekanismer för att undvika att konfrontera smärta och ensamhet var det inte så det var i Hagman-världen. Baren och festen kunde vara ett hem. En famn, skriver Hagman idag.

Han lever under enkla materiella förhållanden i en by på Jamaica. Han är någon som respekteras. Hon är 27 och de har träffats periodvis över fyra år. Nu vaknar de under ett gungande myggnät den sista dagen av sin gemensamma historia. Husödlorna observerar dem från taket.