Två pojkar födda 1901 och 1902, barn till ett svenskt konstnärspar, kommer 1913 till klostret Kremsmünster i Österrike för skolgång. Staffan, den äldste och mest andlige, känner sig kallad till prästerskapet. Förhållandena på klostret är svåra, studierna krävande och disciplinen hård, med pennalism och misshandel. Så kommer första världskriget. Missväxt. Spanska sjukan.
Huvudpersonen – en medelålders manlig författare, gift, småbarnsförälder, bosatt i New York – kommer till ett vintrigt Berlin på ett arbetsstipendium. Han möts av ett klosterlikt rum och alla praktiska bekvämligheter: bibliotekarier, helpension, städpersonal, IT-service. Han ska skriva under titeln ”The Lyrical Eye” – ett ambitiöst projekt som egentligen aldrig lockat honom. När han måste arbeta inuti en högteknologisk glasbox i ett kontorslandskap utan minsta avskildhet och får veckorapporter över sin aktivitet, kolliderar författarens behov av mystik och frihet med stiftelsens alienerande övervakning och objektifiering av stipendiaterna.
Två deckare blev sommarens bokcirkelböcker. Vi läste den antagligen sjätte boken om kriminalpolisen Gunnar Barbarotti och kriminalpolisen Eva Backman, nu Gunnars sambo. Den sorgsne busschauffören har blivit mordhotad många år efter att han framfört en buss under en svår olycka. Förvecklingar och bedrägligheter nystas upp medan kommissarieparet glider runt på Gotland och lagar mat.
Tio kvinnor från 1920-talet, mördare och offer. Gunilla Granqvist har skrivit det digitala verket Brotten som glömdes – 10 vanliga offer och förövare i 1920-talets Stockholm. Det inleder med 19-åriga Ester Bergström, död 1910. Tonåringen mördas av sin svartsjuke, kontrollerande pojkvän, trots att arbetsgivaren har försökt ingripa. Ester blöder ihjäl i famnen på en patrullerande korpral, en tidsmarkör i sig. Gärningsmannen får tio års straffarbete för dråp.
Benoît heter huvudpersonen i Lise Tremblays Djur. Som helgonet som har gett namn åt gatan där en stor franskspråkig författare ligger och dör i en annan kortroman: Rue de Saint-Benoît i Det är allt. Tremblays Benoît har ännu inte nått acceptans och sitter i sitt Florida room; ett uterum helt opassande för klimatet i norra Kanada. Det är allt för Benoîts sjuke hund Dan, och för hans granne Mina som har avsagt sig läkarvård för att hon blivit 80 år. Rémi, byns dödgrävare, stillar sin oro genom att ta isär och rengöra motorsågen.
Förra sommaren utmanade jag och Hannele varandra att jämföra Nora Roberts och Barbara Cartland. Det är bra att träna på att variera sina prestationer, så i år valde jag en Harlekinroman. Jag har lyssnat på på “Löfte om framtiden” av Michelle Smart medan jag klippte tillbaka blåbärslandet.
Olivträd, timjan och rosmarin, persikoträd, apelsiner. Någonstans vid Medelhavet utspelar sig Louise Glücks elfte poesisamling Ett byliv. Bybor och djur skildras – ett ekosystem – men diktjagets röst är solitär, och solen står för lågt, det finns inte tid, för att citera en annan poet. Dikt under rubriken ”Daggmask” återkommer två gånger, ”Bränna löv” tre. Det har varit barndom, berusning, sexuellt uppvaknande och förälskelse, men livet är framskridet och diktjaget har börjat förbereda sig för döden. På marknaden är det höst, tomaternas insidor svarta. Med plågsam klarsynthet skildras syner och dofter under flyende dagar i stillhet.
Vi läste Röda rummet i grundskolan – alldeles för tidigt – och förutom Fröken Julie har jag inte läst Strindberg som vuxen. Om Strindberg nu var misogynist speglas det i vare fall inte i Hemsöborna. Madame Flod är en framträdande karaktär och en diplomatisk förhandlare som fortsätter att styra över sin gård också när hon har gift om sig. De enda spåren från 1800-talets kvinnobild är den förmodade inbördes skönhetstävlan kvinnor emellan, och några rader om att mannen inte kan veta vem som egentligen är far till barnen. Och så var det väl på den tiden.
Stora barnet ville ha Storytel på sommarlovet. Jag hade ett abonnemang när jag var föräldraledig och båda händer var upptagna. Förstasidan i appen var värre än jag mindes, bjärt och blingig som en pachinkohall, och jag kunde först inte hitta någonting alls jag ville läsa. Storytel är som att gå in på Pressbyrån för att få ett mål vällagad mat.
Titeln, Från sockerfabriken, fyller mig med fruktan. Om socker har en skamlig tjuskraft fyller tanken på fabriker och industriella anläggningar en med skräck. I det här verket kan titeln också sägas syfta på läsningen och tankebyggandet av Elmigers verk. Läsarens tid och ansträngning tas i anspråk för produktion av det förädlade, och det är författaren som är fabriksägaren.