Om ett mål med läsningen är att bli en bättre och modernare människa är Maja Tinnervalls debutroman Cykler finlitterär exponeringsterapi. Samhällen jorden runt har länge behandlat en normal, naturlig, mänsklig funktion som en källa till skam. Även för oss som helt förespråkar menstruell rättvisa är det svårt att frigöra sig från decenniers – eller seklers – blåfilter.
Jag brukar inleda med utrensning varje sommar. Jag läser Mari Kondos böcker, lägger kläder och böcker i stora högar, och kör till återvinningen.
Jag läser Fleur Jaeggys Tuktans ljuva år, en drömsk, mörk berättelse om internatskolor och deras konsekvenser. En ensam, isolerad flicka berättar om sitt liv i schweiziska Appenzell som 14-åring. Jag älskar formatet, och det kärva, kondenserade språket.
Den vuxna dottern Johanna, etablerad konstnär, återvänder till Norge efter en lång tid i USA. Hon hyr en stuga i skogen och stalkar sin mamma, som har hunnit bli över 80 år. Johanna ser tillbaka på sin uppväxt med en patriarkal, tongivande pappa, och en rädd, skamsen mamma som aldrig uppmuntrat hennes konstyttringar.
Jag brukar inte läsa grafiska romaner, men jag föll för titeln. Spa som koncept är ju inte någon flykt undan det moderna samhället, utan en mer acceptabel version av detsamma. Att ha tid och pengar över till nöje är fortfarande en klassfråga (även om ”behandlingar” kan fungera som ursäkt för en vistelse). I badrockens uniform är gästerna anonymiserade och kan utöva en mix av disciplin och avkoppling. Vatten må vara naturligt men landskapet är artificiellt, och det är en miljökatastrof på flera plan med alla ständigt rena handdukar. Det är tungt och enformigt i tvätteriet. Dessutom meningslöst.
Jag introducerades för Mishima genom en av mina kendoelever i mitt förra liv, före min litterära epok. Han var lyrisk. Jag var tveksam. Samma elev introducerade mig för Valerie Solanas. När jag många år senare såg att Ellerströms gav ut Mishimas Sol och stål köpte jag den ändå. Maken fick den i julklapp, och den lilla volymen blev stående bredvid andra referensverk som Flashing Steel och The Unfettered Mind. Det har gått 14 år sedan jag tog av mig rustningen och la ifrån mig svärdet. Jag har fortfarande inte varit på besök i dojon.
Jordemodern men även -fadern som återfyller graven löser generationerna ur vattnets skyddande grepp. I Daniel Pedersens skönlitterära debut Öppet vatten försvinner berättarens far under en psykos i en kraftverksdamm. En kort tid därefter får berättaren uppleva livets mirakel. På nåder får han stanna en natt på BB innan de åker hem i snön.
Kathinka Lindhes biografi om Sixten Sparre kom 2020, och passar väl in i det flöde av historieskrivning och korrekt benämning av kvinnomord som anstår dagens samhälle. Lindhes bok har undertiteln: Sixten Sparre, mannen som mördade Elvira Madigan. Han var en copycat-mördare.
Klara är inte den mest avancerade modellen av AI-robotar, men ovanligt känslig och observant. Hon väljs ut som följeslagare åt tonårsflickan Josie. Josies klippske och kreative barndomsvän Rick har skyddats från förädlingsprocesserna, men priset är högt. Ett nytt klassamhälle har uppstått där AI-robotar, förädlade människor och de naturliga ska relatera till varandra.
Juliette Kahanes bakgrund överträffar dikten. Hon är barnbarn till Jack Kahane, en djärv förläggare som grundade Obelisk Press i Paris 1929, som gav ut bl.a. Lady Chatterleys älskare. Juliettes far Maurice Girodias drev efterföljaren Olympia Press som var först med att ge ut Nobukovs Lolita. Girodias misskötte sina affärer och flydde till USA där han kom att publicera Valerie Solanas. Om detta berättar Gabriella Håkansson i en OBS-essä om Obelisk och Olympia Press sänd 2017 under rubriken ”Porr, kaos och lysande litteratur” (här).