Biblioteken har stängt och mina enda låneböcker – med plötsligt obegränsad lånetid – är Maggie O’Farrells Hamnet och en Houellebecq. Hamnet är absolut förtjusande, helt annorlunda än Ett hjärtslag från döden som kom för några år sedan. Två representanter ur Guardians författarpanel nämnde Hamnet som årets bästa.
Jag föll för titeln, Nattavaara. En småort i svenska Tornedalen, tre mil från byn där mina föräldrar träffades. Pappa sökte sig dit för alla lönepåslag: glesbygdstillägg och kallortstillägg. Jag har hört om vintern och sinnelaget. När jag börjar läsa Nattavaara förväntar jag mig mörker.
Livet efter dig berättar om 28-åriga Louisa Clark, brittisk arbetarklass utan formella meriter och driv, och egensinnig klädsmak. Hon bor kvar hemma och bidrar till familjens försörjning genom sitt caféjobb, när det mysiga lilla caféet slår igen.
Efter en prolog i Sandviken år 2000, där huvudpersonen Nora får en plågsam hennatatuering, får läsaren följa med tillbaka till hennes uppväxt i Somalia. Läkardottern Nora är uppvuxen i ett vackert hus i Mogadishu, och var stadens bästa gymnasielärare när kriget kom.
Min bokblogg slog besöksrekord när det tillkännagavs att Louise Glück tilldelats Nobelpriset 2020. Det finns mycket att glädjas åt, och jag är också förtjust och lättad över en stor poet som föredrar att uppleva poesi inuti sitt eget huvud.
Det finns en tolv minuter lång ljudupptagning med Luise Glück från The American Academy of Achievement daterad 27 oktober 2012 i min podcast-spelare. Sekvensen finns inte med i intervjumaterialet på organisationens hemsida, och är kanske från ett annat tillfälle. Glück läser ett par dikter från A Village Life, som kom 2009. Hon besvarar en fråga om vad poesi är för henne:
Sällan är en djärvt experimentell roman så lättläst, varm och vansinnigt underbar som Agustín Fernández Mallos Nocilla dream. Romanen är löst sammanhållen kring en poppel som håller döden stången i Nevadaöknen utmed väg US50. Poppeln är ett skoträd – en vuxenvariant av ett nappträd – och har sett mänsklighetens alla problem: våld, trolöshet, egoism, miljöförstöring, korruption, migration, vetenskap och hunger. Den kan bara sträcka rötterna mot vattenådern.
Onsdagsmorgnarna går till att packa utflyktsväskan, men ofta finns en stund till te och läsning. Sara Danius Sidenkatedralen är ännu vackrare än på bild, med hårdpärmens insida klädd i blommönstret som blivit hennes signum. När en bläddrar i boken skymtar det i bakgrunden.
Senaste numret av Lyrikvännen är ägnat åt samtida scenpoesi. Jag får erkänna att jag har lite svårt för formen. Jag är uppvuxen på landet , långt bort från alla litterära happenings. Poesi för mig ljuder inuti i huvudet.
Det är kanske ett par veckor kvar till nyår, men det ska bli så skönt när det här året äntligen är över.
Årets mest oväntade: att jag skulle uppskatta Michel Houellebecq, som jag trodde låg närmre Charles Bukowski.
Årets klassiker: Proust, som om det skulle kunna beveka tiden.
Årets knockout: Mjölkbudet av Anna Burns (här). Fruktansvärt bra.
Årets kvinnokamp: podden Vennstams vrede.
Årets gråtfest: P2:s digitala körer får mig att ta till lipen. Det blir så tydligt.
I maj satt jag på stadsbiblioteket och bläddrade i Svensk Bokhandels katalog om sommarens böcker 2020. Jag antecknade de som intresserade mig lite extra: