Efter att mitt försök att må lite bättre med Barbara Cartland (här) provade jag Vårt enda hem är kärleken av Liselott J Andersson – uppbyggelselitteratur av en frikyrkopastor.

Andersson skriver om kärleksarbete, försoning, fysisk stillhet och god tystnad. Hon bjuder på praktiska råd, genomförbara i pandemitider: «Du som är rastlös och söker en viloplats: Gå runt i ditt hem, i verklig bemärkelse eller i tanken. Stanna till en stund i varje rum.»

Jag har inte kommit över att jag läste fel översättning av Odysseus. Inte den som Sara Danius talade sig så varm om, utan den gamla av Thomas Warburton. Klossen är ju ingenting för omläsning. Kanske ska jag köpa e-boken för 49 pix till Letton. Läsplattor är bäst på tegelstenar.

Gerður Kristný (1970- ) är en isländsk författare, som bl.a. skrivit Blóðhófnir , en prisbelönt modernisering av en isländsk skaldsaga med feministisk twist. Verket ingår i min samlingsvolym, och finns översatt till svenska under titeln Blodhov (Ariel, 2013). Gerður Kristnýs roman Bilden av pappa (Bra Böcker, 2006) finns också utgiven på svenska.

Jag är halvvägs igenom Ida Andersens roman I Oxögat, som utspelar sig när glasriket tar form i Småland på 1700-talet. Min smakbit är från när Sissel blir kyrktagen, en äldre kyrklig rit när den nyblivna mamman återvände till gemenskapen efter att ha fött barn :

“Till allas lättnad var surrealismen försänkt i samma eviga sömn som alla andra skolor från seklets begynnelse: futuristismen, kubismen, imagismen, dadaismen, ultraismen och så vidare.” (Paz, s. 7)

Äntligen läsning i balkongsoffan, även om vägen dit är täckt av lego. Jag tog ett nytt tag med Octavio Paz essäsamling, som inte är att leka med. Jag känner mig bildad som en skogshuggare.