Ett sms meddelar att Thomas Manns Bergtagen väntar hos mitt postombud. Jag är beordrad hemkarantän. Det blir Ananda Devi på balkongen. Titeln är tryckt med svarta bokstäver i relief, typiskt för förlaget med taktila omslag som sitt signum. Omslagsfärgen ser glad ut, tills jag fattar att den är färgsatt som en flytväst anno 2015.
Kan jag blogga om Emily Berrys diktsamling nu? Den inleds med ett Freudcitat, kliniskt och oempatiskt, om en mors död, och jag känner att jag vill skriva ut såna där solidaritetspiller till Freud som den kastilianske läkaren pratade om på Facebook, gigantiska stolpiller, en hel burk.
Jag hade svårt att bestämma vad jag skulle läsa när jag i söndags insjuknade i covid-19. Feelgood? Olästa Borges? Resterande 800 sidor av Olga Tokarczuk Jakobsböckerna? Bergtagen fanns inte till hands.
När jag skrev om Peter Nádas Fotograferingens vackra historia beskrev jag min dröm att en dag checka in på Waldhotel Davos, läsa Thomas Manns Bergtagen iförd morgonrock, leva på roomservice och inte lämna sängen förrän boken var slut.
Igår satt vi periodvis ensamma i det populära biblioteksrummet på en pub mitt i stan. På en av hyllorna hittade jag en roman om trafficking som jag läste om och om igen under tonåren. Det var som att möta en gammal vän.
Senast jag shoppade böcker var jag egentligen på jakt efter Kristoffer Leandoers De försvunna böckernas bibliotek, som Hannele skrev om här, men i Pequod Press webshop hittade jag istället Slut: symbolisterna vid tidens ände, en kombi av essäer och textantologi. I slutet av 1800-talet fanns en strävan efter skönhet som ett sätt att förändra samhället, och förbättra villkoren för industrialismens och kapitalismens offer, skriver Leandoer i introduktionen. Min smakbit är från sidan 245 i antologidelen:
“Vad ska vi sjunga medan elden brinner ner?” frågar Annie Dillard i Att lära en sten att tala. Jag läser Kristoffer Leandoers Slut. Jag har drabbats av fin-de-siècle-anda, känner jag, och morbid humor. Via facebook meddelas jag att dagens drink är Quarantinin. Som en vanlig martini, men du dricker den ensam i ditt eget hus.
Sara Danius minne håller vi vid liv. Är det för sent eller för tidigt för att hoppas på postuma publikationer?
Jag uppmärksammade Internationella Kvinnodagen med att se Mia Skäringers filmversion av No more fucks to give. Sekvensen där hon högläser från en lastpall med biografier skrivna av manliga genier tillhör höjdpunkterna (eller lågvattenmärket, hur man nu ser det). Skäringer har också grävt fram ett förkastat utdrag från Laterna Magica, där det manliga geniet tar strypgrepp och våldtar en kvinna. ”Det är som om hon ville att han skulle döda henne”, skriver han.
Just nu läser jag Emmy Berrys Picknick, blixt.
Just nu lyssnar jag på Alice Bomans Dream On. Länge sedan jag lyssnade på ett helt album.
Just nu tittar jag på miniserien Catherine the Great med Helen Mirren. Inte bara kostym- utan också interiördrama.
Just nu längtar jag efter att våra gäster ska komma så att vi kan träffas och äta all god mat vi har förberett.
Berättarjaget i Mjölkbudet är 17, snart 18, och bor i en no-go-zon i en förkonstlad stad. Det är 1970-tal och staden är delad i ”vår sida” och ”andra sidan vägen”. Statsmakten kommer från landet ”på andra sidan vattnet” (Irländska sjön, får man förmoda), och mot dem kämpar Förkastarna. Idealisterna har efterträtts av stridstuppar som lever gängliv och har groupies. Förkastarna har stöd i civilsamhället, men vissa tycker att priset för striden är för högt. Kvinnokollektivet – vars skydd de är beroende av – håller de militanta i schack med civilt motstånd.