Hur kan man skriva så vackert om något så fult? Sjóns senaste roman börjar på Island och berättar om Gunnar Kampen, född vid andra världskrigets början, som växer upp med en far besatt av krigsnyheter. Gunnars farfar Hjort Helge hamnar i fängelse i Norge efter krigsslutet, dömd för förräderi och för att hans tyska hustru dött när hon svalt hans stryknin.
Den här vackra kokboken överlever utrensning efter utrensning, även om jag bara lagat ett tiotal recept.
Omtöcknad efter ett dygn på jobbet släpade jag mig till biblioteket för att ta med mig något från ungdomssektionen. Jag borde läsa mer lättsamt, tänker jag ibland, även om jag är mer förtjust i Lavendel Lits förlagsnamn än deras böcker.
Både nya Lyrikvännen och ett paket från Pequod Press väntade i brevlådan idag. Lyrikvännen har ny redaktion och ny grafisk kostym, ser jag vid en snabb genombläddring. Vad betyder det för innehållet? “Sökningen på punlingualism i SAOL gav inga svar”, säger datorn när jag försöker göra omslaget begripligt. Rosenkallan på fotot räcker mig fingret. Jag vill ha bredare marginaler.
Stridbare David Eberhards Hur barnen tog makten läser jag med jämna mellanrum, fortfarande utan att förstå hur det gick till. Eberhard var okänd för mig fram till Anna Odells olyckliga installation 2009, då Eberhard skrev att i DN att ”Hon och hennes prefekt borde klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb.”
”Jag vill att folk ska läsa den här boken för att ta del av det som hände den dagen – av min egen upplevelse, min motpart herr Noriyuki Yamaguchis ord, utredningarna, och av det som klarlagts av det insamlade materialet. Jag vet inte vad alla kommer att tänka om det. Men även om inte det nuvarande rättssystemet kan ge någon dom i det här fallet, är jag ändå övertygad om att det kommer att komma många till nytta att klargöra omständigheterna kring fallet och att skapa en bred debatt i samhället.” (Ito, s.14)
Det händer igen. Erik Lindman Mata talar om sin diktsamling Pur med Lyrikvännens nya redaktion på Anti på lördag 29/2, och jag får hålla till godo med Olga Tokarczuk på jourrummet. Jag har också fått jour på världspoesidagen. Ändå säger man “Don´t quit your day job”.
Var jag inte precis här måndag kväll för två veckor sedan? Jag har okynnesspelat Beethoven istället för min Debussy-läxa, och jag är fortfarande inte klar med Mjölkbudet, men jag har kommit till sidan 208 och berättaren börjar visa sig opålitlig.
Enrique Vila-Matas har kokat ihop en riktig skröna om shandyisterna – ett hemligt sällskap för de främsta ungkarlar som skriver litteratur. En av deras medlemmar, den dadaistiska poeten Jaques Rigaut, har genomfört det oöverträffade självmordet, efter ett misslyckat försök att avstyra pöbeln från att efterapa New Yorks unge Werther.
Bloggvärlden har en härlig söndagstradition där vi delar med oss från pågående läsning, utan några spoilers. Koordinator den här veckan är Betraktninger ~ tanker om bøker. Min smakbit kommer från Anna Burns Mjölkbudet som utspelar sig under konflikten i Nordirland, och belönades med Booker-priset 2018. Berättarjaget är 18 år och bor i en no-go zon. Hon har med sin andrasvåger som förkläde på joggingturen: