Jag uppmärksammade Internationella Kvinnodagen med att se Mia Skäringers filmversion av No more fucks to give. Sekvensen där hon högläser från en lastpall med biografier skrivna av manliga genier tillhör höjdpunkterna (eller lågvattenmärket, hur man nu ser det). Skäringer har också grävt fram ett förkastat utdrag från Laterna Magica, där det manliga geniet tar strypgrepp och våldtar en kvinna. ”Det är som om hon ville att han skulle döda henne”, skriver han.
Just nu läser jag Emmy Berrys Picknick, blixt.
Just nu lyssnar jag på Alice Bomans Dream On. Länge sedan jag lyssnade på ett helt album.
Just nu tittar jag på miniserien Catherine the Great med Helen Mirren. Inte bara kostym- utan också interiördrama.
Just nu längtar jag efter att våra gäster ska komma så att vi kan träffas och äta all god mat vi har förberett.
Berättarjaget i Mjölkbudet är 17, snart 18, och bor i en no-go-zon i en förkonstlad stad. Det är 1970-tal och staden är delad i ”vår sida” och ”andra sidan vägen”. Statsmakten kommer från landet ”på andra sidan vattnet” (Irländska sjön, får man förmoda), och mot dem kämpar Förkastarna. Idealisterna har efterträtts av stridstuppar som lever gängliv och har groupies. Förkastarna har stöd i civilsamhället, men vissa tycker att priset för striden är för högt. Kvinnokollektivet – vars skydd de är beroende av – håller de militanta i schack med civilt motstånd.
Hur kan man skriva så vackert om något så fult? Sjóns senaste roman börjar på Island och berättar om Gunnar Kampen, född vid andra världskrigets början, som växer upp med en far besatt av krigsnyheter. Gunnars farfar Hjort Helge hamnar i fängelse i Norge efter krigsslutet, dömd för förräderi och för att hans tyska hustru dött när hon svalt hans stryknin.
Den här vackra kokboken överlever utrensning efter utrensning, även om jag bara lagat ett tiotal recept.
Omtöcknad efter ett dygn på jobbet släpade jag mig till biblioteket för att ta med mig något från ungdomssektionen. Jag borde läsa mer lättsamt, tänker jag ibland, även om jag är mer förtjust i Lavendel Lits förlagsnamn än deras böcker.
Både nya Lyrikvännen och ett paket från Pequod Press väntade i brevlådan idag. Lyrikvännen har ny redaktion och ny grafisk kostym, ser jag vid en snabb genombläddring. Vad betyder det för innehållet? “Sökningen på punlingualism i SAOL gav inga svar”, säger datorn när jag försöker göra omslaget begripligt. Rosenkallan på fotot räcker mig fingret. Jag vill ha bredare marginaler.
Stridbare David Eberhards Hur barnen tog makten läser jag med jämna mellanrum, fortfarande utan att förstå hur det gick till. Eberhard var okänd för mig fram till Anna Odells olyckliga installation 2009, då Eberhard skrev att i DN att ”Hon och hennes prefekt borde klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb.”
”Jag vill att folk ska läsa den här boken för att ta del av det som hände den dagen – av min egen upplevelse, min motpart herr Noriyuki Yamaguchis ord, utredningarna, och av det som klarlagts av det insamlade materialet. Jag vet inte vad alla kommer att tänka om det. Men även om inte det nuvarande rättssystemet kan ge någon dom i det här fallet, är jag ändå övertygad om att det kommer att komma många till nytta att klargöra omständigheterna kring fallet och att skapa en bred debatt i samhället.” (Ito, s.14)
Det händer igen. Erik Lindman Mata talar om sin diktsamling Pur med Lyrikvännens nya redaktion på Anti på lördag 29/2, och jag får hålla till godo med Olga Tokarczuk på jourrummet. Jag har också fått jour på världspoesidagen. Ändå säger man “Don´t quit your day job”.