Schweiziska författaren Fleur Jaeggy är känd för sina mörka, intensiva verk. Störda karaktärer med perfekta knappar och kragar plågas av isolering, alienation och ensamhet i kalla, kusliga miljöer. Några verkar (pre)psykotiska eller hämtade ur klassisk skräck.
Lea och Alice delar lägenhet i Brooklyn. Lea är uppväxt som ensambarn i ett akademikerhem i Europa med privilegier, utbildning och socialt ansvar. Alice har haft det svårare. New York är sommarhett, Lea och Alice är unga och odödliga, alkoholen flödar. Livet är fest och budget, men också naivitet och brist på erfarenhet och övertygelsen om att man kan göra vad som helst utan att behöva bekymra sig om konsekvenserna.
Ett obligatoriskt inslag i semesterläsningen är en avrostningsbok på franska. Det blev La voie française av Bruno le Maire som jag plockade upp under mellanlandning på Paris-Charles de Gaulle. Jag gillar designen och att språknivån är begriplig. Den sjuder av fransk storvulenhet.
Jag blev tipsad om Virginia Woolfs Vågorna av Hannele sommaren 2021. Den har tagit lång tid att läsa, jag fastnade för en fras med hög identifierbarhet tidigt i boken. Jag har aldrig sett mitt unga vuxenjags längtan formulerad så. Varje gång jag öppnar romanen återvänder jag dit.
Sigrid Schottenius Cullheds nya bok Filomelas förvandlingar har mötts med stor entusiasm på kultursidorna. Berättarrösten är precis, identifierar och beskriver hur Filomelas våldtäktsmyt har utvecklats genom historien, och är oerhört lärd. Jag inser snabbt att jag är fel publik. Jag kan varken latin eller klassisk litteratur. Ibland önskar jag att det fanns en varningsmärkning för de formellt svårtillgängliga böckerna, litt-litt, för kategorin litteratur av och för litteraturvetare.
Jag var på jakt efter en keps i kamouflagefärg och Ellerströms Sapfo-keps säljs med verk av Audre Lorde. Audre Lourde föddes i New York på 1930-talet och var en frihetskämpe för svart feminism och HBTQ-rättigheter. Politisk poesi misslyckas ofta eftersom budskapet överskuggar konsten, men Audre Lordes verk är ett undantag. Åh, vilken poesi!
Unga Rosanna Hawkins i 1800-talets Manchester försörjer sig på att kopiera renässansens mästerverk. Hennes arbetsgivare Anton säljer hennes reproduktioner till välbärgade. När Rosanna studerar förlagor på den stora konstutställningen möter hon polisinspektör Martin Harrison. Rosanna undervisar Martin om etsningar. Kyssen hägrar. Men snart finner sig Rosanna vara ovillig möjliggörare till ett allvarligt brott.
Pennan är skarpare än svärdet och ordet bestående, visar Rushdie i denna memoar och essä över mordförsöket 2022. Rushdie har aldrig slutat att vara Författare eller Bildad, beläst man. I dvalan på intensiven hallucinerar han om bokstäver och schackpartiet i Sjunde inseglet: ”Jag såg kungliga palats och andra storslagna byggnader konstruerade av olika alfabet. Byggstenarna i dessa fantastiska strukturer var bokstäver, som om världen var ord, skapad av samma grundläggande material som språket och poesin.” (S.R., s.69)
Jag önskar att jag hade haft reda på lite mer om hur det går till som ST-läkare, så att jag hade använt tiden bättre. Samtidigt känner jag tacksamhet över att ha fått utvecklas i min egen takt.
När jag började på ortopeden i Reykjavik 2008 tyckte jag att det var fantastiskt att jag kunde få betalt för att stå på operation. Det övervakande intellektet hade att välja och vraka bland alla detaljer som exponeras i ett nytt område. Kroppen var en upptäcksresa. När jag vid lyckliga tillfällen fick större uppdrag (underläkaroperationer av enkla slag) upptäckte jag att det inte alltid var så lätt, men att det fanns en trygg organisation runt mig och patienten. Vi vågade tillsammans. Det var en bra tid av flit, oro och lärdom.
Författarskap har blivit performance. När vi klättrat uppför berget av konstnärlig ambition och originalitet står vi där i svart polo med Albert Camus. Alla är underkastade den världsliga domstolen.