Det är visserligen måndag, men det är pianolektion ikväll och Bong Joon-Hos Parasit vann “Bästa film” på Oscarsgalan igår. I lördags såg vi senaste filmatiseringen av Unga kvinnor. Jag fastnade aldrig för boken som barn, men min nästan-syster läste sönder sin upplaga av Louisa May Alcotts hyllade verk.
Framsidan visar en tom anslagstavla. Tankarna går till Strindberg. Senare förstår jag att det är ett privat foto av den dödas vägg. Jag återkommer till baksidan.
Det har varit sorgetema. På bokcirkeln pratade vi om Han Kangs Den vita boken, och igår fick jag hem Erik Lindman Matas diktsamling Pur, som uppdaterar sorgeboken till 2020-talet.
Mina föräldrar lämnade nyligen över min brevsamling från åren jag bodde hemma. Jag kunde förstås bara läsa svarsbreven, och minnas att brev var en form vi använde för att experimentera, språkligt och socialt. Det mesta var i bästa fall charmigt och banalt, men i samlingen fanns också några riktiga pärlor: förseglade brev jag aldrig hade postat, försöksballonger så melodramatiska att till och med mitt tonårs-jag insett att de inte skulle flyga.
Någonstans där börjar Sharlene Teos debutroman Ponti.
Köksleksaksbutiken på Triangeln ska slå igen och jag fick min nya madeleine-form till vrakpris. Min fransklärare berättade hur besviken hon blivit över sin första madeleine. Det är essentiellt en sockerkaka, men kakorna har individuellt fras, och de ligger så bra till i barnens händer. Ögat tycker om formens upprepning.
Det är redan februari och Kulturkollos just-nu-utmaning.
Just nu läser jag Sharlene Teos Ponti, i översättning av Amanda Svensson. Vem kan bättre än författaren till Hey Dolly tolka två tonårstjejer?
Jag samköpte Till bords med Proust (Bonniers, 1992) på Bokbörsen, en mycket vacker soffbordsbok. Efter en vabdag, där jag desperat försökt läsa klart Sharlene Teos Ponti, inspirerades jag att initiera fyraåringen för madeleinekakor. Vi köpte en silikonform för ett par år sedan. Vi hade alla ingredienser.
Filmen Dolittle i regi av Stephen Gaghan inledde helgen, teatraliskt överdriven (förutom den återhållna Antony Banderas), med fina bilder av många djur. Sydsvenskans recensent kallade filmen en kalkonfilm utan kalkoner.
Jag älskar den här romanen. Älskar. Huvudpersonen tar en promenad i vår huvudstad á la Leopold Bloom, men det är bara en täckmantel för romanens verkliga händelse, där orden rör sig genom texten, över dimensionerna. Används ordet däven ens i skrift längre? Jag måste ha sett det förut eftersom jag känner igen det.
Jag läste nyligen Mathilda Gustavssons Klubben, mycket välskriven och läsvärd. Beskrivningen av arbetet med DN-grävet känns som en nykter utsaga i kontrast till det härjade patriarkatets konspirationsteorier. Forum verkar ha varit så mycket: en fantastisk scen, en plats för konsertpianister att öva piano, en brottsplats. I Klubben får läsaren också bilden av att Forum var en plats där etablerade utnyttjade de oetablerades kreativitet för att föda sin egen konstnärliga karriär.