Jag minns inte när jag hade en jobbfri helg senast, men nu har jag laddat upp med två närproducerade romaner från den nordamerikanska kontinenten.

Jag firade nyligen 10 år som förälder. Det händer mycket med läsvanorna på ett decennium. Året innan första barnet jobbade jag i Reykjavik och läste deckare på isländska. Jag läste Samuel Shems House of God, facklitteratur för jämnan, och mycket chick-lit som jag köpte i London. Jag behövde fluffet för balans.

Det är vårtema på Kulturkollo, som frågar efter våra topp tre i sin veckoutmaning. Ljusets återkomst och alla utslagna träd är välkomna, men det är hektiskt med födelsedagar och specialare till skola, fritid och jobb.

Efter en hård natt och en lång dag landade jag i soffan och öppnade Chelsea Girls av Eileen Myles. Jag beställde hem biografin utan att riktigt veta vem Myles var (poet, författare, kulturjournalist från Massachusetts), i någon vag avsikt att göra mitt liv mer glamoröst. Drogromantiken är motbjudande. “För mig har solkig alltid inneburit något positivt, i betydelsen sexig”, skriver Myles.

Om jag säger Indien…? frågar Kulturkollo på sin veckoutmaning.

Jag säger Arundhati Roy, som vi pratade om på min bokcirkel förra veckan. Vi hade läst Den yttersta lyckans ministerium, och inte alla var förtjusta över politisk aktivism förpackad i skönlitteratur. Men hade vi läst annars?

Vi skrubbade blåmusslor till Franz Schuberts käcka An Sylvia efter att jag läst Friederike Mayröckes poesisamling Om omfamningar, som refererar till verket. Åh Sylvia är en text från en Shakespearekomedi. Musiken harmonierar möjligen med diktsamlingens illustrationer – en naivistisk råhet som slår an en humoristisk ton till saknad.