Jag har blivit med Letto. Jag tycker att inget trumfar pappersboken, tappar koncentrationen med ljudbok, men så fick jag ett recensionsex i digitalformat. På mobilen var det jobbigt med alla sidbyten, och Adlibris gav 10% rabatt på nästa köp.
Jag vågade mig iväg på en ny poesiläsning idag. Eftersom jag tyckte så mycket om Gloria Gervitz Migrationer 1976-2018 (här) gick jag nyligen på en chockartat intim happening när hon besökte Malmö. Evenemanget kändes som en privat fest för litteraturvetare. ”Ni skriver väl alla poesi?” frågade Gloria, och sardinhavet nickade unisont.
Varm och brokig som en film av Almodóvar. Under karaktärernas färgflagor blottas individer som lever livet i all dess skönhet med sina inre trasigheter.
Engelska Rose är 60 fyllda, pensionerad bibliotekarie, invalidiserad av obrukbara ben. Vacker och elegant kommenderar hon runt sin 25-åriga dotter Sofia Irena, som aldrig verkar kunna ge henne rätt vatten. Roses exmake kallar henne hypokondriker.
Cecilia är 19 år och spelar saxofon. Hon valsar runt bland olika au pair-familjer i Wien och inleder ett förhållande med sin äldre tysklärare, Walter. Senare ska hon gå på teaterskola och slå sig fram som kulturarbetare, läsa i A:s källare. Som 42-åring återvänder hon till Wien.
Cecilia Hanssons femte bok Au pair utspelar sig i Wien, dit en medelålders småbarnsmamma återvänder på spaning efter det liv som flytt, eller gått henne förbi. Jag är halvvägs och det går lätt med läsningen. Hela vägen till Wien bär det i sommar, på husbyte.
Fina Rámus förlag levererade själva mina böcker direkt till jobbet, eftersom beställningen överskred postens maxvikt för brev.
Jag försöker gallra känslokallt bland mina böcker. Mina föräldrar har inte slängt en pryl i sina liv, och bor i en stad där bokpriset på Röda Korset är fem kronor styck. Jag kom förstås hem efter sportlovet med en ny bunt, däribland Lennart Nilssons Ett barn blir till i andra utgåvan från 1968, med tidstypiska råd till mamman.
Trivsamt leende signerade Woodson min bok: ”Dear Hanna, nice meeting you.” Woodson känns som en person som sprider värme och styrka till världen.
Brun flicka drömmer, Woodsons memoarbok, skildrar ur barnets perspektiv uppväxten som hel, ren, älskad och mycket väluppfostrad. Läsaren får möta hennes familj och omgivning. Det är lyriska bilder med läskande citronglass och en mamma som gör världens godaste kyckling. Ett eftertextmaterial visar foton på personerna.
Jag är förtjust över det parfymerade skyddsomslaget, en gördel runt pärmen. Ett konstverk avbildar ett partikelmoln. När diktsamlingen gnuggats runt i min packning började den lukta sött och trä. Jag har aldrig varit med om något liknande.
Jag brukade använda Better-Than-Sex-mascara, innan jag bytte till Lancômes Hypnôse. Kanske är Migrationer 1976-2018 better-than-sex-poetry. Kanske är det parfymen. Jag pressar boken mot ansiktet.
Kulturkollos veckoutmaning är att visa upp sin bokhylla. Det känns förfärligt privat, men alla andra verkar vara modiga, så jag hakar på.