Vad läser man på väg till en begravning?
Den här volymen köpte jag i ett antikvariat i Galway i somras, eftersom min förra hade försvunnit.
Kanske är det för att jag började läsa TS Eliot som tonåring, kanske är det för att jag läser på engelska som jag fastnar för hans ordlekar:
I helgen såg vi Samuel Becketts I väntan på Godot på Östgötateatern. Min fasters make Gustaf Appelberg har en av huvudrollerna, och jag blev så glad att han spelade Vladimir eftersom jag har betraktat Estragon som förlorad.
Någon borde riva ut första sidan och slå in den här romanen i tjockt, ogenomsläppligt papper så att ingen lockas att läsa baksidestexten och få romankonstruktionen röjd. Något stör mig i läsningen, och jag tar inte in inledningen. De 50 första sidorna blir som den geniala första halvtimmen i Matrix. Jag saknar väsentlig information.
En gyllene livmoder framför ett pastoralt bergslandskap, med regnbåge och allt. Den stiliserade figuren på skyddsomslaget får mig att tänka på ett kohuvud. Min huskonstnär säger att proportionerna är en get, eller fårskalles. Kanske är det skalpen från vilken Medeas gyllene pläd kommer. Klart är i alla fall att Johanna Frid skriver gudomligt.
Idag är det Bokens Bokens dag på Malmö Opera, med Sara Danius i scenprogrammet. Jag var tvungen att jobba, men hann förbi förlagens bokbord och plockade upp tre efterlängtade från Ellerströms.
Jag vägrar läsa baksidestexter i förväg och uppskattar placeringen av översättaren Kennet Klemens efterord. I bilden jag själv skapar av Marguerite Duras sista verk Det är allt kommer därför insikten om döden efter hand.
Det är mycket grafik på bokomslagen nu, och det till Mary Beards är vansinnigt snyggt. Kulturkollo undrar i sin veckoutmaning hur våra bästa bokomslag ser ut.
Jag tillhör dem som inte gillar alltför explicita omslag. Det är som om jag aldrig riktigt ser omslaget förrän jag läst ut boken, och redan har skapat egna bilder i huvudet. De stämmer sällan med illustratörens.
Det är inte ofta jag skiftar åsikt om en roman mitt i läsningen, men Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen börjar stilsäkert och lyfter verkligen efter hand. Romanen utspelar sig i Stockholm, och kretsar kring en pappa som sliter under föräldraledigheten med en ettåring och en fyraåring. Han får besök av sin vuxna pappa – en man med vitt skilda referensramar, som regelbundet återvänder till Sverige och bor i sonens arbetslokal.
Tema läskigheter på Lyrans Noblesser idag. Jag är en riktig hare när det gäller skräck, och kurar hellre ihop mig i soffan med typ Tove Janssons Trollvinter.
Sjukdomar och skador är veckans tema för olycksdrabbade Lyran. Krya på dig, Lyran!
Många karaktärer blir sjuka i litteraturen, inte minst i historisk tid. Jag läste just ut Pachinko av Min Jin Lee (recenserad här), som börjar i ett fattigt Korea i 1900-talets början. Bara enstaka barn överlever, och tuberkulosen tar de vuxna.