Jag tycker väldigt mycket om Anna Axfors skildring som med humor, klarsyn och utsökt språk sätter ord på vad det innebär att vara och bära en människa, och relaterar till kulturens och samhällets idé om moderskap och hemliv. Romantiska bedrägerier när sanningen ligger närmre att mor och barn är kedjade vid varandra som fångar. Axfors berättarjag torkar bord, viker tvätt och kastar boll, väntandes på undret då källan springer fram ur torra sanden.
Lise Tremblay är en iakttagare med människokärlek. Driftens väg, som är Tremblays bästa hittills, är uppbyggd av fem noveller om skildrar kvinnor i övergång från arbetsliv till pensionärstiden. De invecklade äktenskapen är över. Tremblay placerar sina karaktärer med kappsäck på hemvägen, där de får återerövra sin frihet och återskapa sina egna rum.
Jag har alltid tänkt på Zorn som en målare av rumpor. De nakna, frodiga kvinnokropparna har följt mig genom livet. Kanske är det för rötterna i Dalarna som jag har varit omgiven av Zornsk lösryckthet. Upptryckta på brödspadar i sommarstugor. Över kökssoffor med kakor och saft. Det blev en första normalisering av exponeringen av kvinnokroppen och asymmetrin tycktes mig olustig redan som förskolebarn. Zorns nakenhet kritiserades redan på 1800-talet, då ur ett klassperspektiv.
”Petra kan inte tro att hon är änka nu”, öppnar romanen efter en prolog citerandes en skrift så byråkratisk att jag snart bläddrar förbi den. Agnes Lidbecks femte roman korsar kärleksberättelser och politisk dystopi.
Efter Lisa Gidlöfs poesisamling om harar förväntade jag mig att Sara Krondahls debutverk från Vendels förlag skulle servera mer av den nordiska faunan.
Sara Krondahls Som uttrarna handlar istället om den globala omsorgskrisen, ur ett mindre vanligt perspektiv. Diktjaget får sitt första jobb, ett omsorgsarbete inom hemtjänsten, som både hon och organisationen är illa rustade för. Diktjaget går sina rundor, bland annat till det gamla paret vars omfamning bildar titeln.
Tills alla dör av Diamant Salihu är en journalistisk dokumentär från 2021 om gängvåldet i Järvaområdet. Jag fick den rekommenderad av en kollega en av de där morgnarna när vi skakat på huvudet under pulsmötet. Ett rån mot Forex växlingskontor blir startpunkten för en våldsspiral där tio unga män dör.
Årets mest oväntade: Hamlet.
Årets klassiker: Ex-wife av Ursula Parrott. Publicerades anonymt 1929, nyutgåva 2023. New York-roman från one-night-stand-eran.
Årets kvinnokamp: Marzahn mon amour av Katja Oskamp (här). Storhet är att göra små ting.
Årets gråtfest: Ingen fest men många tårar under läsningen av Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död av Lina Schollin Ask (här).
Årets gapflabb: The World Is Full of Married Men på Intiman, baserad på en Jackie Collins-roman. Skådespelare leker med Barbiedockor på scen. Spännande perspektivväxlingar, igenkänning och skratt.
Mariabiotoperna är en poetisk pilgrimsvandring i naturens katedral. Ett passivt studium av nordisk tystnad inriktat på botanik, ljus och flöden. I det andlösa finns ingen strävan efter fullkomlighet, bara här och nu. Ljuset verkar på avstånd.
Årets Augustprisvinnare. Vi hade den som bokcirkelbok i början på hösten. Jag läste aldrig ut den och verkar redan ha lämnat den vidare till Erikshjälpen, men nu skriver jag ändå.
Titeln röjer inte omfattningen av vad som skildras. Den vedervärdige boktjuven begränsar inte bara allmänhetens tillgänglighet till information och hotar kunskapsutbytet i samhället. Dessutom försvinner en skör 29-årig kvinna, vars sjukpension fortsatt hämtas ut. Och vad är det för kött i frysen?