Jag hittade ett underbart exemplar av Gösta Berlings saga från 1956 med uppsprättade sidor. Jag älskar växlingen mellan olika berättarsynvinklar som dessutom fluktuerar med karaktärernas sinnesstämning. Gösta Berling drabbas av motgång när hans förälskelse Ebba Dohna dör i sjukdom, säger den allvetande i ramberättelsen. Unga Ebba Dohna har tillfrisknat men vill hellre dö än bli bortgift med Berling, berättar grevinnan Dohna 160 sidor senare. Hon väljer att förkyla sig och dör i frid.
Ett secondhandfynd: en memoar av en svensk främlingslegionär som stred i Nordafrikas ökentrakter på 1930- och 1940-talet. Jag fastnade för beskrivningarna av törsten. Vettlösa vandringar med alltför litet vatten, bortom vad människokroppen förmår. Varje legionär har två vattenflaskor om två liter, och ena ska överlämnas till köket för matlagning vid dagsetappens slut. Lämnas inte vattenflaskan får han ingen lagad mat. Marschera eller dö, lyder ett av legionens valspråk. 38 döda räknar de ett uppdrag, oräknat legionärer som rymt i öknen. Främlingslegionen framstår som ett Squid Game på franska med de de extrema längder människor kan gå till för att fly från fattigdom, fred- och rotlöshet.
Drabbad av historisk besatthet? Karolina Ramqvist tar med sig småttingarna till Paris och skriver Björnkvinnan. Doireann Ní Ghríofas poet kuskar runt på landet i Ett spöke i strupen. Tova Gerge är mera långtgående. Hon läser, skriver och vrider sig. Gerge tolkar Shakespeares sonetter på svenska fastän uppgiften är omöjlig. De kan ännu både läsas och förstås i original.
Schweiziska författaren Fleur Jaeggy är känd för sina mörka, intensiva verk. Störda karaktärer med perfekta knappar och kragar plågas av isolering, alienation och ensamhet i kalla, kusliga miljöer. Några verkar (pre)psykotiska eller hämtade ur klassisk skräck.
Lea och Alice delar lägenhet i Brooklyn. Lea är uppväxt som ensambarn i ett akademikerhem i Europa med privilegier, utbildning och socialt ansvar. Alice har haft det svårare. New York är sommarhett, Lea och Alice är unga och odödliga, alkoholen flödar. Livet är fest och budget, men också naivitet och brist på erfarenhet och övertygelsen om att man kan göra vad som helst utan att behöva bekymra sig om konsekvenserna.
Ett obligatoriskt inslag i semesterläsningen är en avrostningsbok på franska. Det blev La voie française av Bruno le Maire som jag plockade upp under mellanlandning på Paris-Charles de Gaulle. Jag gillar designen och att språknivån är begriplig. Den sjuder av fransk storvulenhet.
Jag blev tipsad om Virginia Woolfs Vågorna av Hannele sommaren 2021. Den har tagit lång tid att läsa, jag fastnade för en fras med hög identifierbarhet tidigt i boken. Jag har aldrig sett mitt unga vuxenjags längtan formulerad så. Varje gång jag öppnar romanen återvänder jag dit.
Sigrid Schottenius Cullheds nya bok Filomelas förvandlingar har mötts med stor entusiasm på kultursidorna. Berättarrösten är precis, identifierar och beskriver hur Filomelas våldtäktsmyt har utvecklats genom historien, och är oerhört lärd. Jag inser snabbt att jag är fel publik. Jag kan varken latin eller klassisk litteratur. Ibland önskar jag att det fanns en varningsmärkning för de formellt svårtillgängliga böckerna, litt-litt, för kategorin litteratur av och för litteraturvetare.
Jag var på jakt efter en keps i kamouflagefärg och Ellerströms Sapfo-keps säljs med verk av Audre Lorde. Audre Lourde föddes i New York på 1930-talet och var en frihetskämpe för svart feminism och HBTQ-rättigheter. Politisk poesi misslyckas ofta eftersom budskapet överskuggar konsten, men Audre Lordes verk är ett undantag. Åh, vilken poesi!
Unga Rosanna Hawkins i 1800-talets Manchester försörjer sig på att kopiera renässansens mästerverk. Hennes arbetsgivare Anton säljer hennes reproduktioner till välbärgade. När Rosanna studerar förlagor på den stora konstutställningen möter hon polisinspektör Martin Harrison. Rosanna undervisar Martin om etsningar. Kyssen hägrar. Men snart finner sig Rosanna vara ovillig möjliggörare till ett allvarligt brott.