”Jag avskyr att städa. Min mamma också. Vi brukar ligga i sängen på morgnarna och titta på spindelväven.”
Jag vacklar ut från Malmö Stadsteaters barnföreställning Labyrint, där jag suttit på en lurvig matta och visats runt i ett pastellfärgat blodomlopp. Tre generationer kvinnor – mamman, dottern och en döende mormor, bara närvarande på telefon – har framfört ett drama om flykt och om politisk aktivism.
Som att dricka för många cocktails, däcka i en prinsesstårta och vakna insvept i en sammetsgardin, utan baksmälla. Charlotte Aquilonius debutroman är pastisch i en guldram.
Jag tillbringade en stund i ett specialbibliotek men hade bara ögon för Maggie O’Farrells Ett hjärtslag från döden, som vi ska bokcirkla med Kulturkollo i Göteborg.
Valupptakt på Kulturkollo, och jag lyfter på hatten och tackar Fanny för en lättsam utmaning denna allvarstyngda vecka.
Läsa snabbt eller läsa långsamt? Långsamt.
Läsa eller lyssna? Läser bättre själv. Hade ljudbok via Storytel under föräldraledighet, men tappade ofta koncentrationen. Ibland saknar jag att inte kunna sätta på Strindbergs Inferno de där nätterna sömnen inte vill infinna sig men man inte kunde lämna sängen. Jag kände att jag utvecklade mitt språksinne och levde ett välordnat liv.
Lyrans tematrio var klurig idag.Jag fick tänka en stund innan jag hittade tre på temat grått:
Det är nostalgivecka på Kulturkollo, och jag ler när jag återknyts med min barndom genom andras blogginlägg. Jag minns en cerise slips jag hade på första skoldiscot, och mina vita hängslen. Jag ville ha breda hängslen med kyrilliska bokstäver på, som jag hade sett i Frida. Jag fick ta farfars.
Sommaren är officiellt slut, fastslog Sydvenskan igår. Som i en dröm kom också mitt beställda bokpaket. Egentligen borde jag väl avsluta Nguyễn Huy Thiệps novellsamling Regn i Nhã Nam, min sista olästa sedan förra bokmässan. Men efter Ædnan känner jag mig matt och i behov av något mer konventionellt.
Jag började högläsa Ædnans inledning medan min treåring satt vid middagsbordet och pillade med sin kyckling. En win-win där jag fick läsa och han fick sällskap, tänkte jag. Vilken litterär moder jag var som stimulerade hans språkutveckling med vuxenpoesi och breddade hans föreställningsvärld.
Agnes Lidbecks Ur utspelar sig i våtlandet mellan naturens teori och praktik. Skolade ord står nedstuckna i en organisk markvegetation, som syntetisk medicin.
Diktjaget längtar efter shinrin-yoku, tänker jag. Ett skogsbad.
Jag är nybörjare på det här med Lyrans tematrio, och hade inte fattat att man skulle försöka vara kreativ. Nu har jag försökt ta ut svängarna. Här är mina tre på temat vit: