Jag minns när jag först såg boken på ett bokbord på Malmö Opera. Jag läste baksidestexten. La tillbaka den. Titeln har bränt mig varje gång därefter. Jag trodde aldrig att jag skulle vilja läsa den och flera belgiska bokhandlare vägrade ta in den i sitt sortiment. Men tiden går och jag funderar kring passivitet, underlåtenhet och ansvar. Fiktion kan vara ett sätt att försöka förstå ondskan och utmana sig själv.
Ännu en glädjespridare till Rámusroman. Marzahn mon amour utgår från en medelålders författare med namnet Oskamp som har blivit refuserad. Hon skolar om sig till fotvårdare och tar jobb i Marzahn, ett område i gamla Östberlin karaktäriserat av speciell sorts monoton bebyggelse. Stadsdelens åldrade befolkning, dess generationstyper och kvinnorna som arbetar på fotvårdskliniken skildras på ett lekfullt sätt. Fotvårdskliniken får människorna att lättare fördra livets prövningar.
Kärleken är döden motsats är en reportagebok med skönlitterära kvaliteter. Läsaren får möta 17-åriga Maria och 21-åringa Enzo i Syditalien i början på 2000-talet. Enzo har tagit värvning för att få pengar till bröllop och kontansinsats. Men utlandsuppdrag i de fredsbevarande styrkorna är farliga och till slut är det bara kärleken och pennan som håller Enzo kvar.
Jag föll för skyddsomslaget, en vaxduk i retrostil med trasiga tennisracketar. I Storbritannien under 1960-talet inleder Paul, som fortfarande går i skolan, en kärlekshistoria med den betydligt äldre Susan från samma tennisklubb. Men Susan är gift och när relationen uppdagas blir de uteslutna ur tennisklubben. De lämnar byn och Susans våldsamme make. Paul bryter med sina föräldrar. Genom Susans fuck-you-kapital kan Paul och Susan flytta till London där Paul utbildar sig till jurist. Kärleksrelationen och livet är komplicerat.
I Pat Barkers prisbelönta roman Flickornas tystnad berättar tonårsflickan Briseis från Troja om livet som krigsbyte och slav till Akilles. Det är en motberättelse till Iliaden om de grekiska hjältarna och våldet de begår. När Lyrnessos stadsmurar faller väljer drottning Briseis att leva medan kusin Arianna hoppar från citadellet mot sin död. Vem går mot det bättre ödet?
Det är rött. Det är rosa. Ett staket av läppstiftsränder döljer ett kvinnoansikte på skyddsomslaget. Ett skal, ett galler men också något vackert och lekfullt över det djupare i människan. Livsbejakelsen och melankolin.
Corinne eller Italien kom i svensk nyöversättning av Jan Henrik Swahn i höstas. 1800-talsromanen följer en intellektuell, passionerad huvudperson som försöker forma sin identitet som konstnär, författare, sällskapsmänniska och kärlekspartner. Det är extra svårt när man är kvinna och lever i exil.
Reportageboken Maffiakrig (Bonniers, 2011) av journalisterna och kriminalreportrarna Tobias Barkman och Joakim Palmkvist skildrar våldets karaktär och omfattning på Malmös gator under ett decennium. Mordet på nestorn och förhandlaren Petar ”Gudfadern” mitt på gågatan 2005 presenteras som startpunkten på en mörkare epok. Med ett persongalleri som en rysk roman och filmiska scener med miljö och rörelse skildras nio mord. Berättelsen pekar mot en nollpunkt där journalisterna träffar gängmedlemmar på ett café. Falluckan öppnas: ingen verkar riktigt veta varför det skjuts.
För den som har bott i Japan finns två saker som inte upphör att göra ont: tanken på att fortfarande bo i Japan, och tanken på att inte längre göra det. En gång bodde jag i Kyoto.
Om Michel Houellebecq var underbar i tidigare verk tillgängliggjorda på svenska är det här min nya favorit. Författaren orkar inte ens skriva en hel kortroman, och varför skulle han det? Alienationen, defaitismen och trösten ryms på 74 sidor. Ett efterord av Leandoer framhåller Houellebecqs ömsinta blick på människan.