Jag skriver det här 200 meter från Buddenbrook-haus. Från lägenheten har jag utsikt över takåsarna. Vi har ett soft skollov där mitt mest ambitiösa projekt är att laga fyra vintersoppor från Sydsvenskans sportlovsspecial. Jag packade ner lika många buljongtärningar som böcker.

Enligt O har en tänk-snabbt-utmaning (här). radio eller poddar? Lyssnar på radio i bilen men podd när jag ska sova, i ett desperat försök att förlänga dagen. Minns sällan podden efteråt. Igår somnade jag till […]

I Malmö Stadsteaters uppsättning av Fröken Julie sträcker Julie ut sig på diskbänken med huvudet på skärbrädan i förespegling. Men uppsättningen frångår originalet. Det är å ena sidan en lisa, å andra sidan minskar det tyngden i orättvisorna som traditionstroget föregår slutscenen.

Poeten Louise Glück tilldelas 2020 års Tranströmerpris, med utdelning i Västerås 25 april. Jag har läst Glück men inte Tranströmer, först hennes Averno (här), sen Ararat (obloggad) som handlar om den välordnade men inte särskilt lyckliga familjen. Vi läste senare Ararat i min bokklubb och hade fina diskussioner. Den har några riktiga guldkorn, bl.a. om syskonrivalitet.

Karin Smirnoff besökte Malmö författarscen igår, men jag fick hålla till godo med Olga Tokarczuk i jourrummet. På stadsbiblioteket idag var den stora golvytan i Ljusets Kalender fortfarande tom,  och dessutom hade de flyttat hela skönlitteratursektionen till ett annat hyllsystem. Jag undrade om böckerna kände sig lika trötta och vilsna som jag.

Det är visserligen måndag, men det är pianolektion ikväll och Bong Joon-Hos Parasit vann “Bästa film” på Oscarsgalan igår. I lördags såg vi senaste filmatiseringen av Unga kvinnor. Jag fastnade aldrig för boken som barn, men min nästan-syster läste sönder sin upplaga av Louisa May Alcotts hyllade verk.

Det har varit sorgetema. På bokcirkeln pratade vi om Han Kangs Den vita boken, och igår fick jag hem Erik Lindman Matas diktsamling Pur, som uppdaterar sorgeboken till 2020-talet.

Köksleksaksbutiken på Triangeln ska slå igen och jag fick min nya madeleine-form till vrakpris. Min fransklärare berättade hur besviken hon blivit över sin första madeleine. Det är essentiellt en sockerkaka, men kakorna har individuellt fras, och de ligger så bra till i barnens händer. Ögat tycker om formens upprepning.

Det är redan februari och Kulturkollos just-nu-utmaning.

Just nu läser jag Sharlene Teos Ponti, i översättning av Amanda Svensson. Vem kan bättre än författaren till Hey Dolly tolka två tonårstjejer?

Jag samköpte Till bords med Proust (Bonniers, 1992) på Bokbörsen, en mycket vacker soffbordsbok. Efter en vabdag, där jag desperat försökt läsa klart Sharlene Teos Ponti, inspirerades jag att initiera fyraåringen för madeleinekakor. Vi köpte en silikonform för ett par år sedan. Vi hade alla ingredienser.