Det är redan februari och Kulturkollos just-nu-utmaning.

Just nu läser jag Sharlene Teos Ponti, i översättning av Amanda Svensson. Vem kan bättre än författaren till Hey Dolly tolka två tonårstjejer?

Jag samköpte Till bords med Proust (Bonniers, 1992) på Bokbörsen, en mycket vacker soffbordsbok. Efter en vabdag, där jag desperat försökt läsa klart Sharlene Teos Ponti, inspirerades jag att initiera fyraåringen för madeleinekakor. Vi köpte en silikonform för ett par år sedan. Vi hade alla ingredienser.

Filmen Dolittle i regi av Stephen Gaghan inledde helgen, teatraliskt överdriven (förutom den återhållna Antony Banderas), med fina bilder av många djur. Sydsvenskans recensent kallade filmen en kalkonfilm utan kalkoner.

Jag läste nyligen Mathilda Gustavssons Klubben, mycket välskriven och läsvärd. Beskrivningen av arbetet med DN-grävet känns som en nykter utsaga i kontrast till det härjade patriarkatets konspirationsteorier. Forum verkar  ha varit så mycket: en fantastisk scen, en plats för konsertpianister att öva piano, en brottsplats. I Klubben får läsaren också bilden av att Forum var en plats där etablerade utnyttjade de oetablerades kreativitet för att föda sin egen konstnärliga karriär.

Kulturkollo har dragit igång lördagsutmaningen Just nu den första lördagen i månaden. Den känns alldeles lagom!

Jag hakar på Kulturkollos sammanfattning över 2019. Min lista är här:

Årets mest oväntade: Paul Beattys Svikaren (här). Vilken balansgång!
Årets klassiker: Jag köpte Bokförlaget Tranans två första volymer av Borges i urval.
Årets knock out: Maria Seisenbachers Sitta lugnt med ordentliga skor (här). Jag är fortfarande upprörd.

Jag provade Novellix julkalender i år. Designen är snygg och konceptet kul. Innehållet i de små paketen spretar som en kärleksfullt dekorerad familjegran, från sci-fi och Viktor Rydberg, till Rachel Korn om förintelsen (som golvade mig) och nyskrivet från Novellix egen tävling. Avigsidan är när man missat flera dagar i rad, och ska läsa ikapp. Jag är inte van att läsa osammanhållet.

Äntligen jobbfri helg och jag har bäddat ner mig i soffan med Enrique Vila-Matas Man kommer aldrig ifrån Paris. Berättarjaget är en pretentiös nybörjarförfattare som dyrkar Hemmingway och har hyrt in sig i Margarite Duras vindskupa på Rue Saint Benoît 5 – en adress som sist figurerade i Duras lite allvarligare Det är allt (här).

Jag är en stabil och rationell människa, sa jag till mig själv när jag stod och väntade på en vit kanin på ett av stadens köpcentrum. Vi hade köpt biljetter till Wonderland, en föreställning av Moomsteatern och Teater Insite, inspirerad av Lewis Carrolls verk. Biljettköparen kan välja mellan att vara Besökare och ett mindre antal Invånare. Vi hade valt Invånare, och hade förgäves letat efter en bar innan föreställningen.