Min stora behållning av Anne Swärds författarskap är badborsten jag införskaffade i Tyskland efter att ha läst hennes senaste roman Vera (Albert Bonniers förlag, 2017).

Romanen handlar om en 17-årig flicka, gravid genom krigshandlingar, som går ut i Hanöbukten för att dö och räddas till ett konvenansäktenskap med en homosexuell läkare på Strandvägen. Deras tjänstflicka (Vanna? Vanja? Nanna?) skrubbar Vera med badborste varje dag, och rakar hennes ben.

Jag har blivit med Letto. Jag tycker att inget trumfar pappersboken, tappar koncentrationen med ljudbok, men så fick jag ett recensionsex i digitalformat. På mobilen var det jobbigt med alla sidbyten, och Adlibris gav 10% rabatt på nästa köp.

Jag vågade mig iväg på en ny poesiläsning idag. Eftersom jag tyckte så mycket om Gloria Gervitz Migrationer 1976-2018 (här) gick jag nyligen på en chockartat intim happening när hon besökte Malmö. Evenemanget kändes som en privat fest för litteraturvetare. ”Ni skriver väl alla poesi?” frågade Gloria, och sardinhavet nickade unisont.

Cecilia Hanssons femte bok Au pair utspelar sig i Wien, dit en medelålders småbarnsmamma återvänder på spaning efter det liv som flytt, eller gått henne förbi. Jag är halvvägs och det går lätt med läsningen. Hela vägen till Wien bär det i sommar, på husbyte.

Fina Rámus förlag levererade själva mina böcker direkt till jobbet, eftersom beställningen överskred postens maxvikt för brev.

Jag försöker gallra känslokallt bland mina böcker. Mina föräldrar har inte slängt en pryl i sina liv, och bor i en stad där bokpriset på Röda Korset är fem kronor styck. Jag kom förstås hem efter sportlovet med en ny bunt, däribland Lennart Nilssons Ett barn blir till i andra utgåvan från 1968, med tidstypiska råd till mamman.

Kulturkollos veckoutmaning är att visa upp sin bokhylla. Det känns förfärligt privat, men alla andra verkar vara modiga, så jag hakar på.

Det parfymerade skyddsomslaget är bara en anledning att köpa en egen utgåva av Gloria Gervitz Migrationer.

Jag fick hem poesisamlingen för en vecka sedan, men först idag, när den gnuggats runt ordentligt i min packning, förstod jag vad som var så speciellt med det formatmässigt rätt udda omslagspappret. Det doftar underbart. Och innehållet är inte sämre.

Måndagen blev lite bättre när ett bokpaket väntade på mig i brevlådan. Jag började läsa Kayo Chingonyis Kumukanda och greps hårt av nostalgi över musiklyssnandet med TDK-kassetter i flerpack och de där AA-batterierna som alltid tog slut.

Jag tycker om att läsa på poetiska platser. Jag läste hälften av den lilla volymen Dagar med Borges av Alberto Manguel i en soffa på pianoskolan i förrgår. Jag hade sett fram emot att läsa vidare på observatoriet, men hann inte långt innan rymdscouterna kom in i biblioteket, släckte ljuset och simulerade hur hela vintergatan sögs in i ett svart hål.