
Charlotta Jonassons poesisamling Norn släpps imorgon. Jag tycker betydligt bättre om Jonassons Norn än om Oppigårds.
Charlotta Jonassons poesisamling Norn släpps imorgon. Jag tycker betydligt bättre om Jonassons Norn än om Oppigårds.
Det händer mycket i litteraturvärlden, men den här helgen har jag främst tittat på film. Tillgänglighetsfaktorn är tilltalande med digitala festivaler. Det är ändå omöjligt att ta del av hela utbudet. Tyvärr missade vi hyllade En runda till, där desillusionerade gymnasielärare experimenterar med att vara konstant salongsberusade. Streamingen hackade så att det blev omöjligt att titta. Tre filmer gjorde extra intryck:
Har haft en soft söndag med Axel Winqvists poesidebut Det vackra och det fula. Jag gillar att den fångar 20-plusåren av självständighet och emotionell ensamhet. Relationerna som inte är menade att hålla. Kroppen stark och hudlös.
Jag fick hämta mitt reserverade material utomhus. En bibliotekarie tog emot min legitimation i en överräckningskorg genom en plexiglaslucka, och kom ut med boken genom en sidodörr.
Biblioteken har stängt och mina enda låneböcker – med plötsligt obegränsad lånetid – är Maggie O’Farrells Hamnet och en Houellebecq. Hamnet är absolut förtjusande, helt annorlunda än Ett hjärtslag från döden som kom för några år sedan. Två representanter ur Guardians författarpanel nämnde Hamnet som årets bästa.
Min bokblogg slog besöksrekord när det tillkännagavs att Louise Glück tilldelats Nobelpriset 2020. Det finns mycket att glädjas åt, och jag är också förtjust och lättad över en stor poet som föredrar att uppleva poesi inuti sitt eget huvud.
Det finns en tolv minuter lång ljudupptagning med Luise Glück från The American Academy of Achievement daterad 27 oktober 2012 i min podcast-spelare. Sekvensen finns inte med i intervjumaterialet på organisationens hemsida, och är kanske från ett annat tillfälle. Glück läser ett par dikter från A Village Life, som kom 2009. Hon besvarar en fråga om vad poesi är för henne:
Onsdagsmorgnarna går till att packa utflyktsväskan, men ofta finns en stund till te och läsning. Sara Danius Sidenkatedralen är ännu vackrare än på bild, med hårdpärmens insida klädd i blommönstret som blivit hennes signum. När en bläddrar i boken skymtar det i bakgrunden.
Senaste numret av Lyrikvännen är ägnat åt samtida scenpoesi. Jag får erkänna att jag har lite svårt för formen. Jag är uppvuxen på landet , långt bort från alla litterära happenings. Poesi för mig ljuder inuti i huvudet.
Det är kanske ett par veckor kvar till nyår, men det ska bli så skönt när det här året äntligen är över.
Årets mest oväntade: att jag skulle uppskatta Michel Houellebecq, som jag trodde låg närmre Charles Bukowski.
Årets klassiker: Proust, som om det skulle kunna beveka tiden.
Årets knockout: Mjölkbudet av Anna Burns (här). Fruktansvärt bra.
Årets kvinnokamp: podden Vennstams vrede.
Årets gråtfest: P2:s digitala körer får mig att ta till lipen. Det blir så tydligt.
I maj satt jag på stadsbiblioteket och bläddrade i Svensk Bokhandels katalog om sommarens böcker 2020. Jag antecknade de som intresserade mig lite extra: