Jag är halvvägs igenom Ida Andersens roman I Oxögat, som utspelar sig när glasriket tar form i Småland på 1700-talet. Min smakbit är från när Sissel blir kyrktagen, en äldre kyrklig rit när den nyblivna mamman återvände till gemenskapen efter att ha fött barn :

“Till allas lättnad var surrealismen försänkt i samma eviga sömn som alla andra skolor från seklets begynnelse: futuristismen, kubismen, imagismen, dadaismen, ultraismen och så vidare.” (Paz, s. 7)

Äntligen läsning i balkongsoffan, även om vägen dit är täckt av lego. Jag tog ett nytt tag med Octavio Paz essäsamling, som inte är att leka med. Jag känner mig bildad som en skogshuggare.

Firar Sveriges nationaldag eller inte? Firar normalt, i år bara med blågult godis och nationalsången. Fastnar du för musiken i filmer eller tv-serier eller går den dig förbi? Går mig ofta förbi, men har ett […]

Simone de Beauvoir (1908-1986) har redan presenterats av Lyran i veckans utmaning, men är den enda Simon jag har hemma.

Vid de sällsynta pubbesöken sitter vi nu oftast ensamma i biblioteksrummet, där det tidigare har varit smockat. Bokryggspoesin har blivit mer optimistisk jämfört med i mars.

Min smakbit kommer från Wera von Essens andra roman Våld och nära samtal, prosalyrik med meningar som ibland spänner över ett helt (kort) kapitel. Min smakbit är ett utdrag ur en av dessa meningar, där berättarjaget kontaktar en av sina BDSM-partners:

Just nu läser jag Våld och nära samtal av Wera von Essen.
Just nu tittar jag på Unorthodox på Netflix. Mycket bra, och i ett terapeutiskt tempo där berättandet får ta tid.

Det är andra numret av Lyrikvännen med nya redaktionen, och formgivningen är redan hemtrevligt bekant. Jag kände mig som en ynklig motståndare till förändringar när jag i deras första nummer hängde upp mig på obefintliga marginaler, plottrighet och ett typsnitt där man inte hanterat teckenmellanrummet mellan f och t genom spärrning eller optisk utjämning.

hemma eller borta? Det är mysigt hemma nu.
hägg eller syrén? Går på färgen.