Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
Jordemodern men även -fadern som återfyller graven löser generationerna ur vattnets skyddande grepp. I Daniel Pedersens skönlitterära debut Öppet vatten försvinner berättarens far under en psykos i en kraftverksdamm. En kort tid därefter får berättaren uppleva livets mirakel. På nåder får han stanna en natt på BB innan de åker hem i snön.
Kathinka Lindhes biografi om Sixten Sparre kom 2020, och passar väl in i det flöde av historieskrivning och korrekt benämning av kvinnomord som anstår dagens samhälle. Lindhes bok har undertiteln: Sixten Sparre, mannen som mördade Elvira Madigan. Han var en copycat-mördare.
Klara är inte den mest avancerade modellen av AI-robotar, men ovanligt känslig och observant. Hon väljs ut som följeslagare åt tonårsflickan Josie. Josies klippske och kreative barndomsvän Rick har skyddats från förädlingsprocesserna, men priset är högt. Ett nytt klassamhälle har uppstått där AI-robotar, förädlade människor och de naturliga ska relatera till varandra.
Sylvie är nio år och bäst i klassen på den katolska flickskolan. Den nya flickan blir hennes vän och förälskelse, och deras band ett oläkt sår. Andrée kommer från en välbärgad, strängt religiös familj. Andrée berusar sig på livet genom att gunga för högt, musicera med stor inlevelse, och smaka farmors spritinlagda körsbär i matkällaren.
Världslitteraturdagen instiftades tydligen av Unesco redan 1995. Jag hade vägarna förbi den underbara bokhandeln Bokvärlden för att köpa vår bokcirkelbok Klara och solen av Ishiguro, som vi läser tillsammans med Bregmans I grunden god.
Codex 1962 öppnar med att författaren berättar om en berättare som berättar om sitt ursprung. Meta-meta, ni förstår. Ett litterärt lapptäcke bildar ett collage i olika tekniker: sagor, legender, drama. Baksidestexter för ungdomsböcker. Drömmar nedplitade av en ängel med tyskt namn.
Arne Johnssons Zoetrop är en trofé av stadshjärtan i en tråd, med stadens alla element: byggnader, matlagning, verkstäder, köpslagning. Från Asien till Sydamerika och Sverige. Diktjaget observerar ljuset, ljudet av främmande språk. Minnen läggs på nya lager. Det vallfärdas till skrivarlyor. Ljudet av klockor och fåglar och synen av cigarettrök permeerar verket. Författaren måste vara före detta rökare, och är det något jag måste klaga på är det hur poesisamlingen uppväcker en sedan länge bortträngd längtan att dela en cigarett, en stund, ett ögonkast.
Det är en berättelse vi hört förut, och som är ständigt ny, om våld och fattigdom. Om barn som föds, lever och dör i ett kaotiskt, nästan laglöst land. Om kloka kvinnor och bristande kvinnohälsa. Häxan som en smutsig, ful, bestialisk varelse i ett hus fullt av skräp, som skadar ofödda barn. Socialarbetare som skuldbelägger offren. Föräldrar som inte orkar eller kan. Män som driver runt och inte verkar se sin roll i våldspiralen. Och knarket, knarket, knarket.
”må jag vara mer än tråd –” säger diktjaget i Charlotta Jonassons poesisamling Norn, där kroppens stomme får paralleller i garndockan och trädet. Textil vokabulär utmärker dikterna, som berättar om att bli avskalad, uppsnörd, omtumlad. Kanske mätt för kort. Trunkeringar återkommer: Norn och gnist.
Tom och flickvännen Julia åker till Toms föräldrar i Skåne för att fira jul. Fadern gör sin traditionsenliga pepparkaksmodell av huset, medan modern står vid grytorna. Det är spänt. Det röks och kröks. Sonen har fått ett pris av Svenska Akademin för att fortsätta skriva, och pappan hade kunnat debutera på Bonniers om han bara skrivit in den kärlekshistoria förläggaren tyckte saknades. Han vägrade. Familjen väntar på Toms syster Anna med familj. Ska hon inte komma?