Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
Jag föll för titeln, Nattavaara. En småort i svenska Tornedalen, tre mil från byn där mina föräldrar träffades. Pappa sökte sig dit för alla lönepåslag: glesbygdstillägg och kallortstillägg. Jag har hört om vintern och sinnelaget. När jag börjar läsa Nattavaara förväntar jag mig mörker.
Livet efter dig berättar om 28-åriga Louisa Clark, brittisk arbetarklass utan formella meriter och driv, och egensinnig klädsmak. Hon bor kvar hemma och bidrar till familjens försörjning genom sitt caféjobb, när det mysiga lilla caféet slår igen.
Efter en prolog i Sandviken år 2000, där huvudpersonen Nora får en plågsam hennatatuering, får läsaren följa med tillbaka till hennes uppväxt i Somalia. Läkardottern Nora är uppvuxen i ett vackert hus i Mogadishu, och var stadens bästa gymnasielärare när kriget kom.
Sällan är en djärvt experimentell roman så lättläst, varm och vansinnigt underbar som Agustín Fernández Mallos Nocilla dream. Romanen är löst sammanhållen kring en poppel som håller döden stången i Nevadaöknen utmed väg US50. Poppeln är ett skoträd – en vuxenvariant av ett nappträd – och har sett mänsklighetens alla problem: våld, trolöshet, egoism, miljöförstöring, korruption, migration, vetenskap och hunger. Den kan bara sträcka rötterna mot vattenådern.
Jag plockade med I rörelse från bokhandeln för det fina omslaget i blått och guld. Innanför pärmarna kontrasterar den högtidliga traditionen mot det profana, proletära, politiska. Athena Farrokzad svarar på Europas och Sveriges kulturarv:
New York kännetecknas av balansen mellan det planerade och det oplanerade. Samma karakteristika får livet för de åländska migranter som i Sebastian Johans roman Broarna söker sig till New York vid 1900-talets början.
Jag ryser fortfarande när jag läser förstasidan för femtionde gången. Inledningen är genialisk. I tio meningar ryms livet, döden, litteraturen, brutalitet och ömhet. Jag vill nästan inte läsa vidare, det är inte möjligt att trumfa detta. Nästa uppslag är tacknämligt grått, så att läsaren kan dra efter andan.
Jag ger inte upp hoppet om att återknyta till en lite lättsammare läsning. I bibliotekets nyhetshylla hittar jag Familjen Morelli : en gastronomisk feelgoodroman. Maten och vinet lockar.
Ni har sett Ezra Pounds strykningar i manuset till The Wasteland? Det känns som om Lizette Romero Niknamis debutverk De försvunna förpackats som poesi genom att stryka ner en prosatext, plocka bort vissa versaler, prepositioner och skiljetecken, och välja ett tofsigt typsnitt till rubrikerna.
Hela världen är vårt sjukhus, skriver TS Eliot, och Andrzej Tichýs novellsamling har en plats i den litteratur som är vårt sjukhus, där vi får lägga in och vårda vår blick på oss själva och varandra.