Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
I romanen “Kycklingoratoriet” av Lucie Rico möter vi Paule, vegetarian sedan två decennier, som plötsligt ärver sin mors hönseri på den franska landsbygden. Moderns aska står på köksbordet och Paule har ett moraliskt dilemma: att uppfylla den bortgångnas sista önskan – att avliva lytte Theodore, moderns älskade men utsatta husdjurskyckling.
Sandra Lims poesi har en lärd och tidlös dimension med klassisk mytologi och kultur: Goete, Venus de Milo, Petite Trianon – det lilla slottet på Versailles domäner avsett som tillflyktsort från livet. Lim diktar om jägaren Aktaion som förvandlades till en hjort som straff efter att ha sett gudinnan Artemis bada naken. Diktjaget sitter vid bardisken, till synes oberörd, och rör om i flaskan av is och storm. Hon verkar ha stora problem med närhet: “Inget fullbordar en idyll // som att bli övergiven”.
I “Aska i munnen” målar Brenda Navarro upp en mörk och skakande berättelse om en ung kvinna som äger sin oförsonliga vrede. Hennes liv präglas av migration och förlust. Berättaren har vuxit upp i Mexico City hos morföräldrarna och har tagit hand om lillebror Diego medan deras mor har varit migrantarbetare i Madrid.
Släkten Stjärne med rötter i Stockholm och Uppsala bär på sin historia. Om somrarna badar barnen vid Panic Beach, en mystisk plats vars exakta läge förblir oklart, om den finns bortom det metafysiska. Stranden har periodvis dramatiska tidvattenförändringar som antyder en plats utanför Sveriges gränser. Där står tallar som vid Vätterstranden i ”Hunter i Huskvarna”, och i närheten finns ett pensionat. Man kan lifta dit.
Jag tvekade att återvända till Per Hagmans författarskap. Jag läste många av Hagmans romaner innan jag blev den jag är idag. De tidiga verken där berättaren rör sig i klubblivet och i glamourösa miljöer. Jag förbryllades över hur sex kan vara fjäderlätt. Att det kunde användas som ett sätt att försörja sig, som hållpojke på Rivieran, medan berättaren trängtade efter något helt annat. Förbjudet, trasigt, prepubertalt. Och även om barhäng och tillfälliga relationer kan fungera som flyktmekanismer för att undvika att konfrontera smärta och ensamhet var det inte så det var i Hagman-världen. Baren och festen kunde vara ett hem. En famn, skriver Hagman idag.
Vi läste “Den vita boken” i min bokcirkel våren 2020, men jag bloggade aldrig. Nu har jag grävt fram min ofärdiga text:
“Den vita boken” av Han Kang är en sorgebok som utforskar förlusten av en död storasyster, som bara levde några timmar. Berättarens far begravde henne i bergen bakom huset.
Vi läser Erik Olsson och Catharina Grönqvist Olssons kontroversiella bok “Den mjuka staten” i min bokcirkel. Vi är en troligen ganska vanlig bokcirkel: idel kvinnor med framgångsrika karriärer och jätteroliga jobb. Boken verkar utspela sig i en annan verklighet än det Sverige jag känner till. Författarna hävdar att “…många kvinnor, troligen de flesta, inte är så intresserade av en prestationsbaserad karriär, utan snarare av den inkomst och de sociala kontakter som arbetet för med sig”.
Cecilia Hanssons åttonde (under)verk är en essäroman om livet, döden, Kafka, litteratur och tuberkulos. En egensinnig blandform jag blir alltmer förtjust i ju mer jag läser.
Han lever under enkla materiella förhållanden i en by på Jamaica. Han är någon som respekteras. Hon är 27 och de har träffats periodvis över fyra år. Nu vaknar de under ett gungande myggnät den sista dagen av sin gemensamma historia. Husödlorna observerar dem från taket.
Den katalanske författaren Enrique Vila-Matas väver en dråplig litterär väv i “Bartleby & Co”, en intellektuell berg- och dalbana genom författarskapets skuggsida. Med Herman Melvilles ikoniska novell “Bartleby, the Scrivener” från 1853 som utgångspunkt utforskar Vila-Matas det han kallar “Bartleby-syndromet” – författares ovilja att skriva.