Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
Lea och Alice delar lägenhet i Brooklyn. Lea är uppväxt som ensambarn i ett akademikerhem i Europa med privilegier, utbildning och socialt ansvar. Alice har haft det svårare. New York är sommarhett, Lea och Alice är unga och odödliga, alkoholen flödar. Livet är fest och budget, men också naivitet och brist på erfarenhet och övertygelsen om att man kan göra vad som helst utan att behöva bekymra sig om konsekvenserna.
Ett obligatoriskt inslag i semesterläsningen är en avrostningsbok på franska. Det blev La voie française av Bruno le Maire som jag plockade upp under mellanlandning på Paris-Charles de Gaulle. Jag gillar designen och att språknivån är begriplig. Den sjuder av fransk storvulenhet.
Jag blev tipsad om Virginia Woolfs Vågorna av Hannele sommaren 2021. Den har tagit lång tid att läsa, jag fastnade för en fras med hög identifierbarhet tidigt i boken. Jag har aldrig sett mitt unga vuxenjags längtan formulerad så. Varje gång jag öppnar romanen återvänder jag dit.
Sigrid Schottenius Cullheds nya bok Filomelas förvandlingar har mötts med stor entusiasm på kultursidorna. Berättarrösten är precis, identifierar och beskriver hur Filomelas våldtäktsmyt har utvecklats genom historien, och är oerhört lärd. Jag inser snabbt att jag är fel publik. Jag kan varken latin eller klassisk litteratur. Ibland önskar jag att det fanns en varningsmärkning för de formellt svårtillgängliga böckerna, litt-litt, för kategorin litteratur av och för litteraturvetare.
Jag var på jakt efter en keps i kamouflagefärg och Ellerströms Sapfo-keps säljs med verk av Audre Lorde. Audre Lourde föddes i New York på 1930-talet och var en frihetskämpe för svart feminism och HBTQ-rättigheter. Politisk poesi misslyckas ofta eftersom budskapet överskuggar konsten, men Audre Lordes verk är ett undantag. Åh, vilken poesi!
Unga Rosanna Hawkins i 1800-talets Manchester försörjer sig på att kopiera renässansens mästerverk. Hennes arbetsgivare Anton säljer hennes reproduktioner till välbärgade. När Rosanna studerar förlagor på den stora konstutställningen möter hon polisinspektör Martin Harrison. Rosanna undervisar Martin om etsningar. Kyssen hägrar. Men snart finner sig Rosanna vara ovillig möjliggörare till ett allvarligt brott.
Pennan är skarpare än svärdet och ordet bestående, visar Rushdie i denna memoar och essä över mordförsöket 2022. Rushdie har aldrig slutat att vara Författare eller Bildad, beläst man. I dvalan på intensiven hallucinerar han om bokstäver och schackpartiet i Sjunde inseglet: ”Jag såg kungliga palats och andra storslagna byggnader konstruerade av olika alfabet. Byggstenarna i dessa fantastiska strukturer var bokstäver, som om världen var ord, skapad av samma grundläggande material som språket och poesin.” (S.R., s.69)
Författarskap har blivit performance. När vi klättrat uppför berget av konstnärlig ambition och originalitet står vi där i svart polo med Albert Camus. Alla är underkastade den världsliga domstolen.
Jag tycker väldigt mycket om Anna Axfors skildring som med humor, klarsyn och utsökt språk sätter ord på vad det innebär att vara och bära en människa, och relaterar till kulturens och samhällets idé om moderskap och hemliv. Romantiska bedrägerier när sanningen ligger närmre att mor och barn är kedjade vid varandra som fångar. Axfors berättarjag torkar bord, viker tvätt och kastar boll, väntandes på undret då källan springer fram ur torra sanden.
Jag har alltid tänkt på Zorn som en målare av rumpor. De nakna, frodiga kvinnokropparna har följt mig genom livet. Kanske är det för rötterna i Dalarna som jag har varit omgiven av Zornsk lösryckthet. Upptryckta på brödspadar i sommarstugor. Över kökssoffor med kakor och saft. Det blev en första normalisering av exponeringen av kvinnokroppen och asymmetrin tycktes mig olustig redan som förskolebarn. Zorns nakenhet kritiserades redan på 1800-talet, då ur ett klassperspektiv.