När jag mellanlandar på rygg i operationsavdelningens soffa med Daniel Gustafssons Fine de Claire i väntan på min tur att pussla ihop ett av elprisernas offer är det som att komma hem. Språket brer ut sig, fortsätter följa tanken och observationen där andra skulle ha lämnat den, försöker kristallisera fram ögonblicksbilderna, som om det verkligen gick att fånga det en vill ha sagt med ord. Den grundläggande utblicken är densamma som i Odenplan, men än mer ensam. Gustafsson materialiserar – förvärkligar för att välja den äldre stavningen – den existentiella konstitutionen som gör att det mest vardagliga kan vara storartat. Och outhärdligt.
