Släkten Stjärne med rötter i Stockholm och Uppsala bär på sin historia. Om somrarna badar barnen vid Panic Beach, en mystisk plats vars exakta läge förblir oklart, om den finns bortom det metafysiska. Stranden har periodvis dramatiska tidvattenförändringar som antyder en plats utanför Sveriges gränser. Där står tallar som vid Vätterstranden i ”Hunter i Huskvarna”, och i närheten finns ett pensionat. Man kan lifta dit.

Jag tvekade att återvända till Per Hagmans författarskap. Jag läste många av Hagmans romaner innan jag blev den jag är idag. De tidiga verken där berättaren rör sig i klubblivet och i glamourösa miljöer. Jag förbryllades över hur sex kan vara fjäderlätt. Att det kunde användas som ett sätt att försörja sig, som hållpojke på Rivieran, medan berättaren trängtade efter något helt annat. Förbjudet, trasigt, prepubertalt. Och även om barhäng och tillfälliga relationer kan fungera som flyktmekanismer för att undvika att konfrontera smärta och ensamhet var det inte så det var i Hagman-världen. Baren och festen kunde vara ett hem. En famn, skriver Hagman idag.

Han lever under enkla materiella förhållanden i en by på Jamaica. Han är någon som respekteras. Hon är 27 och de har träffats periodvis över fyra år. Nu vaknar de under ett gungande myggnät den sista dagen av sin gemensamma historia. Husödlorna observerar dem från taket.

Jag fick praoplats på Skara Semin på högstadiet. Jag skulle ha stövlar, oömma kläder och matlåda. På morgonen tog vi ut frysta spermieprov ur en stor tank enligt böndernas beställning. Sen körde vi runt på bondgårdarna med vår kvävetermos och inseminerade kor. I ladugårdarna hängde planscher på avelstjurarna, blanka och muskulösa. Det var en avvägning av kvalitet och spermiernas prisklasser. Veterinären stoppade in hela armen i kon för att undersöka henne, sen gjordes sprutan iordning. Vi tog också prov på ensilage, det var 1980-tal och nytt med vita sockerbitar. Med en handdriven spiralformad borr tog man ut en plugg som skickades på analys för mjölksyrebakterier. Jag borrade.

Berättaren växer upp i huset bredvid Frida Kahlos i Mexico City på 1960-talet. Hon är den enda flicka på fyrtio år som har blivit utkastad från flickscouterna i Mexico. Hon är elva.

Pennan är skarpare än svärdet och ordet bestående, visar Rushdie i denna memoar och essä över mordförsöket 2022. Rushdie har aldrig slutat att vara Författare eller Bildad, beläst man. I dvalan på intensiven hallucinerar han om bokstäver och schackpartiet i Sjunde inseglet: ”Jag såg kungliga palats och andra storslagna byggnader konstruerade av olika alfabet. Byggstenarna i dessa fantastiska strukturer var bokstäver, som om världen var ord, skapad av samma grundläggande material som språket och poesin.” (S.R., s.69)

Jag har alltid tänkt på Zorn som en målare av rumpor. De nakna, frodiga kvinnokropparna har följt mig genom livet. Kanske är det för rötterna i Dalarna som jag har varit omgiven av Zornsk lösryckthet. Upptryckta på brödspadar i sommarstugor. Över kökssoffor med kakor och saft. Det blev en första normalisering av exponeringen av kvinnokroppen och asymmetrin tycktes mig olustig redan som förskolebarn. Zorns nakenhet kritiserades redan på 1800-talet, då ur ett klassperspektiv.

Emily blaster. Jag upptäckte spelet sommaren 2022, innan jag kände till Zevins roman. Ett onlinespel med enkel grafik som loopar Chopins fantasiimpromptu med plåtburksklang. Spelaren får en vers av Emily Dickinson och ska skjuta ner de fallande orden i ordning med en dekorerad pil. Den bizarra mixen av gudomlig poesi, primitivt dataspel och pangpang är barockt tjusande.

I Pat Barkers prisbelönta roman Flickornas tystnad berättar tonårsflickan Briseis från Troja om livet som krigsbyte och slav till Akilles. Det är en motberättelse till Iliaden om de grekiska hjältarna och våldet de begår. När Lyrnessos stadsmurar faller väljer drottning Briseis att leva medan kusin Arianna hoppar från citadellet mot sin död. Vem går mot det bättre ödet?