Ellerströms förlag
“När man är ung och bakfull är ens sinne öppet och ömtåligt. Det är en vanlig missuppfattning att bakfyllan fördunklar sinnet, tvärtom lämnas det vidöppet. Genomskinligt som glas. Hudlöst av för mycket sprit och för lite sömn står ens system öppna och fria, som ett land utan gränsvakter, allt och alla väller in.“
(Ørntoft, s.18)
Ett sms meddelar att Thomas Manns Bergtagen väntar hos mitt postombud. Jag är beordrad hemkarantän. Det blir Ananda Devi på balkongen. Titeln är tryckt med svarta bokstäver i relief, typiskt för förlaget med taktila omslag som sitt signum. Omslagsfärgen ser glad ut, tills jag fattar att den är färgsatt som en flytväst anno 2015.
Annie Dillard är min nya författarkärlek, och om den kristna julen handlar om att jorden besjälas genom människoblivandet kunde essän Grunden den heliga vara passande läsning.
Vanvördigt uttryckt undersöker författaren askesen i en enkel stuga och drabbas av lappsjuka. Dagarna inleds med andakt över de döda kropparna i ett spindelnät i hörnet bakom toaletten.
“I think a future flight should include a poet, a priest and a philosopher”, sa Apollo 11 astronauten Michael Collins i en intervju 1973. Detta synsätt inspirerade Expedition Svalbard 2011 (här), och Annie Dillards essäer är ett lysande exempel på hur en poet och författare kan fördjupa den mänskliga upplevelsen.
“Vi har korsat polcirkeln och förs med av strömmen”, skriver Annie Dillard. Jag läser hennes Att lära en sten att tala i portioner i en hängmatta med utsikt över Berlins zoo. Jag kan fortfarande inte riktigt koncentrera mig.
I senaste numret av svenska Bamse kom hälften av serierutorna på finska. Förlaget har lovat en liten finsk-svensk ordlista till sina läsare.
I den nyutgivna diktsamlingen Befria din kärlek ur leran av Eeva-Liisa Manner är bara tio sidor på finska. Jag hittar ingen ordlista hos Ellerströms. Den kanske kommer.
Adrienne Richs Atlas över en invecklad värld är konceptuellt som Simon and Garfunkels 7 O’Clock News/Silent Night från 1966 med sina två kontrasterande inspelningar.
Den vackra jorden. Grönsakslandet, det enkla huset med bruksföremål. Sommarängen, utflykten till stranden. Stjärnhimlen och vattenmassorna.
Och så, på ett personligt plan, människors ullstrumpsgång över jorden: miljöförstöringen, klassamhället, könsrollerna, exilen, flykten, våldet, förintelsen.
Niklas Qvarnströms roman Turba utspelar sig i Malmö före dess postindustriella epok. Före Västra hamnen och Öresundsbron. Unga kulturarbetare 1993 fyndar på antikvariat och ekiperar sig på Myrorna. Någon kämpar med sin roman, en annan med hungern. Som i Röda rummet.
Jag har checkat in på en familjekurs vid Kattegatt. Temat är skrivglädje. Alla verkar skriva på sitt eget bidrag till världslitteraturen, utom jag som borde skriva ramberättelsen till min avhandling. Istället läser jag Walt Whitman och Maria Stepanova. Och en Harlekinroman jag hittade i korridorsköket.
Duras bok, som sammanställer krönikor hon skrev för Libération 1980, börjar på stranden i Normandie. Den börjar där Yann Andréa Steiner slutar: barnen, Hôtel Roches Noir, raden av oljetankrar vid Antifer.