Jag ville först inte ta till mig diktsamlingen på temat Alzheimers. Den fick stå till sig i bokhyllan. Alzheimers är en ovälkommen gäst vid vårt bord.

Men det är ett smakfullt, ömsint verk jag möter i Maria Seisenbachers fjärde diktsamling, den första översatt till svenska. En mor är sjuk, språket har förändrats. Kroppen har åldrats, men händerna griper, ibland krampaktigt. Almanackan faller sönder.

Amazonen har seglat upp i media de senaste åren. I Sverige är hon alltid aktuell genom Karin Boye, och nu internationellt med Peshmergakrigarna. I Aidt-Moestrups diktsamling Omina flankeras hon av sin häst och sin hund. Pilbågen är den historiska motsvarigheten till The Great Equalizer. Kvinnor gör säkrast i att undvika närstrid.

Jag brukar kokettera med min breda okunskap i litteratur. När jag skulle uppdatera mig inför Hanna Hallgrens nyutgivna Vinterresan kom jag hem med Sanna Hartnors Hamnen. Jag har tagit fel på Dockhaveri och Smockadoll. Och när jag beställer hem Anteckningsbok av H.P. Lovecraft, veckans bok förlaget Ellerströms erbjuder till vrakpris,  så tänker jag att Lovecraft är, tja, romantiker. Det hörs väl på namnet? (*)

Annie Dillard reflekterar stilistiskt över sin kreativa process. För henne är ord och meningar arbetsredskap; visionen är målet. Dillard bjuder på ett essäistiskt och anekdotiskt register över sitt skrivarliv, en ensam och skoningslös bana som fört henne till isolerade platser. Hon placerar sig själv inom ett ramverk av konstnärer och artister.

En gyllene livmoder framför ett pastoralt bergslandskap, med regnbåge och allt. Den stiliserade figuren på skyddsomslaget får mig att tänka på ett kohuvud. Min huskonstnär säger att proportionerna är en get, eller fårskalles. Kanske är det skalpen från vilken Medeas gyllene pläd kommer. Klart är i alla fall att Johanna Frid skriver gudomligt.

Jag vägrar läsa baksidestexter i förväg och uppskattar placeringen av översättaren Kennet Klemens efterord. I bilden jag själv skapar av Marguerite Duras sista verk Det är allt kommer därför insikten om döden efter hand.

Monique tyckte att läkaryrket var det finaste, men var för bräcklig för att stå ut med det kliniska arbetet under sitt första studieår. Hon blev gravid och gifte sig med läkarkandidaten Maurice, och paret byggde upp ett gemensamt liv med små medel efter andra världskriget.