Drabbad av historisk besatthet? Karolina Ramqvist tar med sig småttingarna till Paris och skriver Björnkvinnan. Doireann Ní Ghríofas poet kuskar runt på landet i Ett spöke i strupen. Tova Gerge är mera långtgående. Hon läser, skriver och vrider sig. Gerge tolkar Shakespeares sonetter på svenska fastän uppgiften är omöjlig. De kan ännu både läsas och förstås i original.

Lea och Alice delar lägenhet i Brooklyn. Lea är uppväxt som ensambarn i ett akademikerhem i Europa med privilegier, utbildning och socialt ansvar. Alice har haft det svårare. New York är sommarhett, Lea och Alice är unga och odödliga, alkoholen flödar. Livet är fest och budget, men också naivitet och brist på erfarenhet och övertygelsen om att man kan göra vad som helst utan att behöva bekymra sig om konsekvenserna.

Diktjaget har blivit frihetsberövad utav det organiska. Särskilt obefläckad är heller inte avelsen: den vilda, sjuka ängeln efterlämnar varmt sekret och gas.

Jag älskade sista tredjedelen av Jesper Larssons debutroman. Den är oerhört väl slutförd. Protagonistens verklighet fördunklas av sorg och önsketänkande när hans 13-åriga dotter försvinner.

Den finlandssvenske poeten Ralf Andtbackas Wunderkammer är en intrikat och förtjusande plats att vandra runt i och utforska på egen hand. Ett textuellt rum och även ett grafiskt där Poesibiblioteket frångått sitt vanliga format för ett brett, udda.

Karl Vennbergs genombrott Halmfackla kom 1944, under världskriget men före atombomberna. Före Gulfkrigets cineastiska skådespel och abstraktionen av de tallösa döda. Det är spännande att pröva en av den svenska modernismens främsta mot vår tid, att läsa om ett krig och leva med ett annat. Detaljer som kulsprutan och bombplanen lokaliserar poesisamlingen till 1900-talet. Vennberg 2022 pekar på vårt misslyckade med att upprätthålla fred.

När jag mellanlandar på rygg i operationsavdelningens soffa med Daniel Gustafssons Fine de Claire i väntan på min tur att pussla ihop ett av elprisernas offer är det som att komma hem. Språket brer ut sig, fortsätter följa tanken och observationen där andra skulle ha lämnat den, försöker kristallisera fram ögonblicksbilderna, som om det verkligen gick att fånga det en vill ha sagt med ord. Den grundläggande utblicken är densamma som i Odenplan, men än mer ensam. Gustafsson materialiserar – förvärkligar för att välja den äldre stavningen – den existentiella konstitutionen som gör att det mest vardagliga kan vara storartat. Och outhärdligt.

Att läsa Nádas Slutet på en familjeroman är som att dansa med någon i för högt tempo. Berättelsen rycker fram i alla bemärkelser, mening följer på mening med hänsynslös intensitet, och farten sänks bara när medvetandeströmmen bryts för att berättaren ordagrant ska återge sin farfars sagor och berättelser.