Nirstedt/Litteratur
Lesley Nneka Arimahs debutverk När en man faller från himlen utspelar sig i Nigeria och i USA. Jag tror först att det är en kollektivroman, tematiskt ihophållen med oerhört snygga kapitelslut. Inte konstigt, för omslaget är så slående att jag inte läser ordentligt. Jag följer fartränderna och missar ordet NOVELLER.
Det ska vara april 2020 för att lyssna på röster ur så otvättade munnar. 2020, detta nådens år då vi alla ska prövas av döden. Kanske är klasskampen och de fackliga miljöerna lite mer universella när till och med läkarna på produktionsgolvet funderar på om det är värt att dö i tjänst för en arbetsgivare som inte vill betala för att lagerhålla skyddsutrustning.
Det är svårt med läsron. På jobbet förbereds vilka väggar som ska slås ut. Maskiner rullas in från militären. Jag började läsa mer poesi efter andra barnet, eftersom poesi inte på samma sätt kräver sammanhängande läsning. En sida här, en där. En sida i taget.
Berättarjaget i Mjölkbudet är 17, snart 18, och bor i en no-go-zon i en förkonstlad stad. Det är 1970-tal och staden är delad i ”vår sida” och ”andra sidan vägen”. Statsmakten kommer från landet ”på andra sidan vattnet” (Irländska sjön, får man förmoda), och mot dem kämpar Förkastarna. Idealisterna har efterträtts av stridstuppar som lever gängliv och har groupies. Förkastarna har stöd i civilsamhället, men vissa tycker att priset för striden är för högt. Kvinnokollektivet – vars skydd de är beroende av – håller de militanta i schack med civilt motstånd.
Bloggvärlden har en härlig söndagstradition där vi delar med oss från pågående läsning, utan några spoilers. Koordinator den här veckan är Betraktninger ~ tanker om bøker. Min smakbit kommer från Anna Burns Mjölkbudet som utspelar sig under konflikten i Nordirland, och belönades med Booker-priset 2018. Berättarjaget är 18 år och bor i en no-go zon. Hon har med sin andrasvåger som förkläde på joggingturen:
Framsidan visar en tom anslagstavla. Tankarna går till Strindberg. Senare förstår jag att det är ett privat foto av den dödas vägg. Jag återkommer till baksidan.
Jag älskar den här romanen. Älskar. Huvudpersonen tar en promenad i vår huvudstad á la Leopold Bloom, men det är bara en täckmantel för romanens verkliga händelse, där orden rör sig genom texten, över dimensionerna. Används ordet däven ens i skrift längre? Jag måste ha sett det förut eftersom jag känner igen det.
Det är inte lätt att blogga om ryska poeten Maria Stepanovas roman. Minnen av minnet är massiv och liknar inte mycket annat. Tegelstenen slår ner i semestern som en ny älskare, charmerande men evigt pockande på information och jämförelser, omprövningar och kalibrering. Till och med barndomens tillrättalagda läsning av Anne Frank punkteras, liksom i förbifarten.
Som att klä av sig naken och drapera sig med brännmaneter. Upplevelsen är speciell.
Jag var tvungen att stänga av ljudupptagningen när Ola Juléns poesisamling Orissa presenterades i Örnen och Kråkans podd. Det hjälpte inte med en svettig kerub snusandes mot kinden. Jag kände mig alldeles tom.