Tre generationer kvinnor träder fram i denna roman berättad i dagboksform av 43-åriga Valeria i Rom 1950. Hon kommer från en fin men utarmad familj som förlorat sina tillgångar vid första världskriget. Valeria gick i klosterskola där hon förbereddes för livets vackra. Hon gifte sig av kärlek med Michele som har begränsad ekonomi. Barnen Mirella och Riccardo är vuxna men bor ännu hemma och prövar tålamodet. Friheten är nära och långt borta.
”Petra kan inte tro att hon är änka nu”, öppnar romanen efter en prolog citerandes en skrift så byråkratisk att jag snart bläddrar förbi den. Agnes Lidbecks femte roman korsar kärleksberättelser och politisk dystopi.
När jag läst ut Lina Schollin Asks sorgebok Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död är jag så söndergråten att jag inte kan visa mig ute. Själv barnläkare skriver Schollin Ask om tiden efter att hennes förstfödda dotter Ingrid dog oförklarligt innan hon ens fyllt två år. Döden är obarmhärtig, sorgen obarmhärtig och återvändandet till arbetsplatsen och akutrummet där Ingrid dödförklarades är obarmhärtigt. Som ljuspunkter finns mellansystern som föds en kort tid efteråt. Äktenskapet som håller. Grannarna. Gemenskapen med föräldrar med samma erfarenhet.
Annie Ernaux roman Omständigheterna är en folkhälsovetenskaplig skräckhistoria. WHO delar in aborter i säkra, mindre säkra och osäkra. Den illegala abort Annie Ernaux genomgick i Frankrike på 1960-talet tillhör den sämsta kategorin.
Jag tror att det är många som har en anorektiker i sin omgivning, som navigerar vuxenlivet och föräldraskapet med en synlig belägenhet. Att själv tas som gisslan för att bevittna deras gotteätande i noga utvalt sammanhang. Behöva låtsas som om båda inte visste att en har svält sig extra före, och kommer att svälta sig extra efteråt. Maktlösheten i hur en vuxen människa fortfarande är bergtagen.
Tre unga människor möts i Stockholm. Hugo vill ha Thora. Hugo vill ha August. Thora har August. Thora har Hugo. Thora och August har alltid varandra. Hugo ger sig av. August får Thora. De får barn. August och barnet målar tillsammans i hans ateljé. Thora känner Hugos doft i barnets kläder. Det har gått lång tid men det gör ändå ont. Det kommer alltid att göra ont.
Efter en prolog i Sandviken år 2000, där huvudpersonen Nora får en plågsam hennatatuering, får läsaren följa med tillbaka till hennes uppväxt i Somalia. Läkardottern Nora är uppvuxen i ett vackert hus i Mogadishu, och var stadens bästa gymnasielärare när kriget kom.
Jag uppmärksammade Internationella Kvinnodagen med att se Mia Skäringers filmversion av No more fucks to give. Sekvensen där hon högläser från en lastpall med biografier skrivna av manliga genier tillhör höjdpunkterna (eller lågvattenmärket, hur man nu ser det). Skäringer har också grävt fram ett förkastat utdrag från Laterna Magica, där det manliga geniet tar strypgrepp och våldtar en kvinna. ”Det är som om hon ville att han skulle döda henne”, skriver han.
Varm och brokig som en film av Almodóvar. Under karaktärernas färgflagor blottas individer som lever livet i all dess skönhet med sina inre trasigheter.
Engelska Rose är 60 fyllda, pensionerad bibliotekarie, invalidiserad av obrukbara ben. Vacker och elegant kommenderar hon runt sin 25-åriga dotter Sofia Irena, som aldrig verkar kunna ge henne rätt vatten. Roses exmake kallar henne hypokondriker.
Förlåten skildrar det borgerliga livet som pågår samtidigt som allt det man inte kan hantera eller tala om. Varför har skärgårdsidyllen inget rep till att rigga upp hängmattan?