Sandra Lims poesi har en lärd och tidlös dimension med klassisk mytologi och kultur: Goete, Venus de Milo, Petite Trianon – det lilla slottet på Versailles domäner avsett som tillflyktsort från livet. Lim diktar om jägaren Aktaion som förvandlades till en hjort som straff efter att ha sett gudinnan Artemis bada naken. Diktjaget sitter vid bardisken, till synes oberörd, och rör om i flaskan av is och storm. Hon verkar ha stora problem med närhet: “Inget fullbordar en idyll // som att bli övergiven”.

Jag blir hänförd av Asli Erdoğans förtätade, poetiska prosa. Varje mening är ett universum, varje ord och bild omsorgsfullt frammejslad ur livets skavande sand. Pärla efter pärla reflekterar människans förbryllande, ja obegripliga livsvillkor. En kärlekssorg till livet.

Om en inte gillar Chingonyis poetiska stil kan en bara bläddra några sidor. Det är en spretig kollektion av prosalyrik, en halv typ sonettkrans (hatten av för översättaren!), urban nyenkelhet, klassiskt språklig poesi, listor. Det påminner mig om när jag vågade skicka in en dikt till ett förlag som bad mig skicka mer. Jag hade inget så jag skickade min studieportfölj. Kayo Chingonyis förläggare måste ha pressat honom på en uppföljare till Kumukanda. Heder åt hen.

Mariabiotoperna är en poetisk pilgrimsvandring i naturens katedral. Ett passivt studium av nordisk tystnad inriktat på botanik, ljus och flöden. I det andlösa finns ingen strävan efter fullkomlighet, bara här och nu. Ljuset verkar på avstånd.

En polyfon sång som flätar samman generationer på en plats. Doireann Ní Ghríofas mästerverk är litteratur om litteratur, litteratur om översättning och en tidlös berättelse om kvinnoliv. För både berättarjaget och läsaren blir Eibhlín Laoghaires klagodikt ett litterärt sanctuarium.

Jag minns när jag först såg boken på ett bokbord på Malmö Opera. Jag läste baksidestexten. La tillbaka den. Titeln har bränt mig varje gång därefter. Jag trodde aldrig att jag skulle vilja läsa den och flera belgiska bokhandlare vägrade ta in den i sitt sortiment. Men tiden går och jag funderar kring passivitet, underlåtenhet och ansvar. Fiktion kan vara ett sätt att försöka förstå ondskan och utmana sig själv.