Ännu en glädjespridare till Rámusroman. Marzahn mon amour utgår från en medelålders författare med namnet Oskamp som har blivit refuserad. Hon skolar om sig till fotvårdare och tar jobb i Marzahn, ett område i gamla Östberlin karaktäriserat av speciell sorts monoton bebyggelse. Stadsdelens åldrade befolkning, dess generationstyper och kvinnorna som arbetar på fotvårdskliniken skildras på ett lekfullt sätt. Fotvårdskliniken får människorna att lättare fördra livets prövningar.

Marigold, ringblomma. Blåsfotingar, kvalster och den afrikanska jättelandsnäckan tillhör dess naturliga plågor. Glücks karaktär baby Marigold har en annan följeslagare: tvillingsystern Rose som förvandlas till en tyrann när hon börjar prata. Rose är sällskaplig, nyfiken, okomplicerad och gillar beröring. Marigold är från första början Författaren med en intensiv längtan. Hon har bara inget språk än.

Helium. Periodiska systemets andra grundämne. Två protoner i ett inert hölje som sällan interagerar med omgivningen. En färglös, luktlös gas oftast förknippad med partyballonger, röstförvrängning och repliker som “Why did I bring helium _{^{instead of air}}?”

Efter romanen Graz är det med förväntan om humor, överraskning och skarpsinne jag sträcker mig efter Bart Moeyaerts tredje poesisamling Helium. Jag hade tänkt läsa TS Eliot men har bestämt mig för att försöka muntra upp mig själv. Så kommer det sig att jag sitter med Bart Moeyaert på min fars dödsbädd och finner att det är just vad titeldikten handlar om.

Mennoniterna är en världsfrånvänd kristen sekt, snäppet modernare än Amish som avknoppades från deras gemensamma ursprung 1693. Namnet kommer från Menno Simons (1496-1561), reformert från Nederländerna i kölvattnet av Luther och Erasmus. Menno Simons var anabaptist – en väckelserörelse som bl.a. praktiserade vuxendop trots genomgånget barndop. Religiös förföljelse tvingade mennoniter från Nederländerna till Nordtyskland, och därifrån spreds de till östra USA och mellanvästern. Andra flydde till ryska Ukraina på inbjudan av Katarina den stora, och tog sig på 1870-talet vidare till mellanvästern och till USA:s västra delstater.

Vinterrecept från kollektivet är Louise Glücks första poesisamling efter Nobelpriset. Kanske var det en lisa, för livsvillkoren ter sig mindre skräckinjagande och förtvivlade nu. Glück modererar tidens verkan genom att återvända till historieberättandet och till den egna barndomen, till tiden före den. Det är drömskt och overkligt, fullt av snö. Averno projicerade jord, himmel och underjord och lekte med gränsövergångarna. Här är det tiden som har tryckts samman, med maskhål och rundvandringar:

Liksom prinsesstårta gör sig bäst i bit rekommenderas att läsa Dominique Fortiers Pappershem i portioner. I en hybrid av poesi, biografi och essä presenterar Fortier ett sockersött bokmärke om Emily Dickinson. Varje textstycke är delikat, en poetisk stilövning och jag blir hänförd och tänker det är såhär jag har menat att jag vill skriva. Det känns som det vackraste jag har läst. ”Emily, äppelhjärta”, skriver Fortier. Emily har ärvt sin mors talang att få orkidéer att blomma.

En idealiserad bild av barndomen hos ett diktjag som ställts inför döden, lika öppen och oförberedd som ett barn. Glücks senast översatta poesisamling Trofast och ädel natt är svårare att få grepp om än de tidigare. Med förlusten av sin mor som förmodad katalysator har Glück lämnat byn och blomstermetaforerna, och uttrycker friare den spretighet och det undflyende hennes diktjag hela tiden brottats med.

Trädgårdsmästaren Georg Meister förändrade Europas bild av Japan under slutet av 1600-talet. Som anställd vid Nederländska ostindiska kompaniet reste han vid två tillfällen till ön Dejima i Nagasaki och skrev sedan ”Der orientalisch-indianische Kunst- und Lust-Gärtner“ (1692), där han skildrar de miniatyrträd vi idag kallar bonsai.

Det berättas att en trädgårdsmästare höll en vidsträckt trädgård i förstklassigt skick i väntan på ägarens återkomst. Trädgårdsmästaren fick komplimanger för den fina skötseln, och en besökare frågade när ägaren senast hälsade på. ”För tio år sedan”, svarade trädgårdsmästaren. ”Varför är då trädgården så välskött?” frågade besökaren. ”För att jag väntar på att han ska komma tillbaka”, sa trädgårdsmästaren. ”Här är så fint att man skulle kunna tro att han kommer imorgon”, sa besökaren. Trädgårdsmästaren svarade leende: ”Idag.”

Etel Adnans klassiska roman Sitt Marie-Rose gavs ut 1978 och fick beröm för sin kritiska blick på samhällskulturen under de första åren i inbördeskrigets Libanon. Etel Adnan (1925 – 2021) föddes i Beirut och introducerades på svenska med essäboken I hjärtat av hjärtat av ett annat land (Rámus förlag, 2018) och med poesisamlingen Den arabiska apokalypsen och andra dikter (Smockadoll förlag, 2018). Sitt Marie-Rose är Adnans debutroman.