Rámus förlag
Ett jordskred ner i diamantgruvorna, där berättelser och leenden är mänsklighetens facklor.
På baren Mamba kulminerar de backanaliska nätterna med Skurkens dans, en kroppens berättelse som är omöjlig att göra nykter. Hawaianska gitarrer, congas, cymbaler, vibrafoner – Fiston Mwanza Mujilas välljudande och dynamiska språk jazzar genom romanen. Mambo är sin egen värld med rikedom som enda värdehierarki.
Eftersom jag undviker baksidetexter kom det som en överraskning att Egen död handlar om Péter Nádas upplevelse av en hjärtinfarkt. Han fick hjärtstillestånd och återupplivades efter tre och en halv minut. Reanimerades är ordet han väljer.
Oerhört gripande och oerhört vacker. Ilya Kaminskys poesisamling De dövas republik är bland det finaste jag har läst. Hur stor en människa kan vara. Hur liten. Hur tyst.
Benoît heter huvudpersonen i Lise Tremblays Djur. Som helgonet som har gett namn åt gatan där en stor franskspråkig författare ligger och dör i en annan kortroman: Rue de Saint-Benoît i Det är allt. Tremblays Benoît har ännu inte nått acceptans och sitter i sitt Florida room; ett uterum helt opassande för klimatet i norra Kanada. Det är allt för Benoîts sjuke hund Dan, och för hans granne Mina som har avsagt sig läkarvård för att hon blivit 80 år. Rémi, byns dödgrävare, stillar sin oro genom att ta isär och rengöra motorsågen.
Olivträd, timjan och rosmarin, persikoträd, apelsiner. Någonstans vid Medelhavet utspelar sig Louise Glücks elfte poesisamling Ett byliv. Bybor och djur skildras – ett ekosystem – men diktjagets röst är solitär, och solen står för lågt, det finns inte tid, för att citera en annan poet. Dikt under rubriken ”Daggmask” återkommer två gånger, ”Bränna löv” tre. Det har varit barndom, berusning, sexuellt uppvaknande och förälskelse, men livet är framskridet och diktjaget har börjat förbereda sig för döden. På marknaden är det höst, tomaternas insidor svarta. Med plågsam klarsynthet skildras syner och dofter under flyende dagar i stillhet.
Codex 1962 öppnar med att författaren berättar om en berättare som berättar om sitt ursprung. Meta-meta, ni förstår. Ett litterärt lapptäcke bildar ett collage i olika tekniker: sagor, legender, drama. Baksidestexter för ungdomsböcker. Drömmar nedplitade av en ängel med tyskt namn.
Vi läste Lydia Sandströms Samlade verk i min bokcirkel. Jag tyckte väldigt mycket om den, också som hyllning till den som möjliggör för andra spjutspetskompetenta människor, och för att den utforskar den mörka drömmen att avsäga sig allt världsligt och ge sig hän åt språk och litteratur.
Hermann Eischler driver ett anrikt apotek i Graz. När hans rigide far överlämnar rörelsen är sonen väl förberedd. Han kan hundgörat med apoteksberedningar. Han har observerat beteendemönster för kundmöten och lyssnar på deras berättelser. Hermann kan dra ner mungiporna för att få tyst på en pladdrig kund, och stjälpa ur sig hummanden och fraser. Han går runt i Graz med händerna på ryggen.
Min bokblogg slog besöksrekord när det tillkännagavs att Louise Glück tilldelats Nobelpriset 2020. Det finns mycket att glädjas åt, och jag är också förtjust och lättad över en stor poet som föredrar att uppleva poesi inuti sitt eget huvud.
Det finns en tolv minuter lång ljudupptagning med Luise Glück från The American Academy of Achievement daterad 27 oktober 2012 i min podcast-spelare. Sekvensen finns inte med i intervjumaterialet på organisationens hemsida, och är kanske från ett annat tillfälle. Glück läser ett par dikter från A Village Life, som kom 2009. Hon besvarar en fråga om vad poesi är för henne:
Det är spännande att Louise Glück kan läsas på så olika sätt. Ett absurt fackföreningsmöte för lökväxter är en annan tolkning.