Rámus förlag
Codex 1962 öppnar med att författaren berättar om en berättare som berättar om sitt ursprung. Meta-meta, ni förstår. Ett litterärt lapptäcke bildar ett collage i olika tekniker: sagor, legender, drama. Baksidestexter för ungdomsböcker. Drömmar nedplitade av en ängel med tyskt namn.
Vi läste Lydia Sandströms Samlade verk i min bokcirkel. Jag tyckte väldigt mycket om den, också som hyllning till den som möjliggör för andra spjutspetskompetenta människor, och för att den utforskar den mörka drömmen att avsäga sig allt världsligt och ge sig hän åt språk och litteratur.
Hermann Eischler driver ett anrikt apotek i Graz. När hans rigide far överlämnar rörelsen är sonen väl förberedd. Han kan hundgörat med apoteksberedningar. Han har observerat beteendemönster för kundmöten och lyssnar på deras berättelser. Hermann kan dra ner mungiporna för att få tyst på en pladdrig kund, och stjälpa ur sig hummanden och fraser. Han går runt i Graz med händerna på ryggen.
Min bokblogg slog besöksrekord när det tillkännagavs att Louise Glück tilldelats Nobelpriset 2020. Det finns mycket att glädjas åt, och jag är också förtjust och lättad över en stor poet som föredrar att uppleva poesi inuti sitt eget huvud.
Det finns en tolv minuter lång ljudupptagning med Luise Glück från The American Academy of Achievement daterad 27 oktober 2012 i min podcast-spelare. Sekvensen finns inte med i intervjumaterialet på organisationens hemsida, och är kanske från ett annat tillfälle. Glück läser ett par dikter från A Village Life, som kom 2009. Hon besvarar en fråga om vad poesi är för henne:
Det är spännande att Louise Glück kan läsas på så olika sätt. Ett absurt fackföreningsmöte för lökväxter är en annan tolkning.
Jag hade ett Alien Registration Card när jag bodde i Kyoto. Det visade mitt foto och fingeravtryck, och skulle återlämnas till myndigheterna vid repatriering. Efter ett Sverigebesök betalade jag sanktionsavgift för att få ett ersättningskort. Originalet ligger i en låda i klädkammaren.
Jag är så glad för det lilla Malmöförlaget Rámus som ger ut Louise Glück i Sverige. Vid bokrean 2019 la jag en beställning i deras webshop som överskred postens maxvikt för brev. Thomas cyklade över med böckerna till mitt jobb och la till en bonusbok och tygpåse.
En stjärnfamilj – två journalister med barn på sex och tio år – lämnar New York för en road trip till Apacheria i Arizona, där de sista fria folken på hela den amerikanska kontinenten levde. Äktenskapet knakar i fogarna. De vuxna har ägnat året åt ett projekt där de dokumenterat ljuden i samhället. Nu gör han ett projekt om Apacheindianerna, och hon om de ensamkommande flyktingbarn som hålls i fängelseliknande förvar. Vägen tar slut i öknen.
Det jag tycker så mycket om med Petra Hůlová är hur hon skildrar vad jag kategoriskt skulle kalla social misär, men hon fångar karaktärernas upplevelser ur oväntade synvinklar och med bevarat skönhetsseende.
Jag har följt Valeria Luiselli sedan Historien om mina tänder, och De förlorade barnen är hennes tredje roman på svenska. Två journalister, vars äktenskap börjar knaka i fogarna, lämnar New York i en bil med sina barn, som är sex och tio år. Han ska göra ett projekt om apache-indianerna, hon om de ensamkommande flyktingbarn som hålls i fängelseliknande förvar i USA. De ger sig ut på långresa. Min smakbit är från s. 101 där de ska välja ljudbok: