En man, färdig med livet, har vakat över en skulptur i ett undangömt kloster i 40 år. Han har anförtrott sitt allt i Guds moder famn. Vaka över henne är en gripande rags-to-riches-berättelse där konst och klassklyftor vävs samman med omöjlig kärlek, katolska kyrkan och Italiens mörka 1900-talshistoria.
Att läsa Isabella Nilssons hundra aforismer är som att kastas genom en polkagrismangel, varv efter varv. Det är lovande, livsvillkoren är bedrövliga, allt söker rätt ord, språklekarna krasar mot mörkret. När du till slut släpps ut – uppstyckad på perstorpsplattan, svalnad till en skärva – har dina illusioner omformats till en silkeslen paradox: en hård karamell med sprickor av ljus, redo att bjudas vidare. Jag ska vara en läsare.
Sista gången min gamle far stod på benen var när han oväntat reste sig ur rullstolen för trosbekännelsen. Religionen formar oss. Uppvuxen i bibelbältet med barndomsvänner i de många frikyrkorna känner jag igen miljöer med bön, suktan, neonljus och sång. En varm famn där du också kan bli kontrollerad, kuvad och kvävd. Men det är inte hamnen som är huvudmotivet i Johanna Larssons verk. Det är skriftens och språkets makt.
Det är lätt att tycka om huvudkaraktären i Maria Maunsbachs roman. Lydia är härlig, matbegåvad, insiktsfull, omtänksam. Ganska långt från sin nya partner, den separerade småbarnspappan Johannes, som är belåtet sparsam och tondöv, både i vardagen och sexuellt.
En upplevd diskrepans mellan att vara sig själv och att vara acceptabel är en vanlig erfarenhet, speciellt i ungdomsåren. För vissa går den aldrig över.
Jag återvänder ofta till den här boken som är så utsökt delikat. Puderrosa, stilistiskt perfekt, en litterär skönhet om ett skyggt objekt som hyllar hemmet och stillheten: “Nu när hon är tillbaka i sitt barndomshem, är hon fast besluten att aldrig lämna det igen – varken hemmet eller barndomen.”
Karl Rossmann anländer till New York som mellandäckspassagerare efter att ha medverkat i en olycklig graviditet. När han återvänder under däck för att hämta sitt paraply villar han bort sig och stöter på en eldare som involverar honom i en absurd arbetstvist i kaptenens salong. Genom en osannolik vändning möter Karl sin enda kontakt i Amerika – den förmögne morbror Jakob, som är senator och framgångsrik grossist. Den amerikanska drömmen.
Tre generationer kvinnor träder fram i denna roman berättad i dagboksform av 43-åriga Valeria i Rom 1950. Hon kommer från en fin men utarmad familj som förlorat sina tillgångar vid första världskriget. Valeria gick i klosterskola där hon förbereddes för livets vackra. Hon gifte sig av kärlek med Michele som har begränsad ekonomi. Barnen Mirella och Riccardo är vuxna men bor ännu hemma och prövar tålamodet. Friheten är nära och långt borta.
I Carcoma av Layla Martínez möter vi en mörkare version av Narnias magiska garderob. Här är huset självt en portal till en helvetesliknande dimension, men också en fristad för själar som mött plågsamma dödar.
Jag läser flera romaner om unga kvinnor som kan utkasta besvärjelser nu. I Salvionis debutroman (?) är hon en mytisk bifigur: Maddalena, knappt tolererad dotter i en fattig arbetarfamilj som revolterar mot Mussolini. Hennes familj är kaotisk men hon har utrymme för egna tankar och motstånd, och en hjärtlighet och innerlighet i det familjeliv och den religion vissa mest har som dekor.