Det här verket kom redan 2018 men jag har stoiskt undvikit det, precis som jag undviker det mesta som har med sjukdom att göra. Jag är dålig på sjukgrejer. Medicine is a cruel mistress, och jag kan inte längre läsa oskuldsfullt. Snart är det tjugo år sedan jag tog läkarexamen och började betrakta människan genom yrkets lansett snarare än som människa bland människor.
Hotellet är en märklig liten volym i udda format, hög och ovanligt smal, men inte lika smal som Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen. Den klotklädda pärmen är petroleumblå med silverfolierad titel som fångar ljuset. Jag tänker på de metallicblå bokstäverna i Sommaren 80 som delar tidsperiod och kronologisk ordning med Hotellets 1981. Närmare bestämt 16 februari till 6 mars, den tid Sophie Calle, på uppdrag av Paul Auster, arbetar som rumsstäderska på ett venetianskt hotell. Episoden återkommer i Austers Leviatan. Jag har aldrig riktigt kommit överens med Auster, så parallelläsningen uteblir.
Landet med flest getter är Kina, följt av Pakistan och därefter Nigeria. Poesisamlingen med flest getter är nog Malte Perssons Den fördrivna tiden. Getter är vänliga och kloka djur, men också självständiga, krångliga och tjurskalliga. En symbol för de orättfärdiga i Matteus-evangeliet.
Om Madame Pelicot har orkat skriva den här boken ska jag orka läsa den. Boken öppnar med ett bokat besök på den lokala polisstationen, efter femtio års äktenskap med en man som i hemlighet organiserade upprepade övergrepp mot henne. Därifrån nystas berättelsen upp. Parallellt återger författaren en barndom präglad av både värme och otrygghet på den franska landsbygden. En underström av oro löper genom minnena av väldukade frukostbord, solljus mellan fönsterluckorna, hur hon promenerade bakom mormor med getterna och hunden, såg henne ysta ost och byka — och den gradvisa insikten om att något är allvarligt fel.
Rök och speglar är en underbar föreställning med vackert språk och isande färgtoner. Ironiskt och ömsint: en dubbelblick vi känner igen från såpor om hur de rika lever, men här är det inte pengar utan smak, bildning och iscensättning som gäller. Det ser ut som pastisch men spricker hela tiden. Norén i huvudpersonen Bernardas dockhus.
Lund prövar Uppsalas “Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”.
Marguerite Yourcenar, född 1903 med silversked och säkert utsökt brysselsk spets i vaggan, var ledamot av Franska akademien och det märks. Prosan bär på just den föreställning man har om akademier: en lite gammaldags värdighet i en anda av smak, konversation och litterär finess, där tänkaren är lika mycket mondän aktör som intellektuell. Författarens berättarjag drar inte uppmärksamheten till sig utan håller sig anspråkslöst i skuggan med vetskap att den kristallklara blicken och sättet berättelsen levereras säger allt som behövs.
Det börjar oskyldigt med några fröpåsar och en hacka från maken. Men snart öppnar sig något större i Kincaids text.
En flickas memoarer (Norstedts, 2021) handlar om uppvaknande och blivande. Kropp, intellekt, drömmar, samtid och onåbarhet blandas i denna kavalkad genom Annie D:s ungdomsår och unga vuxentid.
Nu är bokbloggen tillbaka, efter flytten från ett amerikanskt till ett europeiskt webbhotell. Tystnaden däremellan har inte varit tom. Jag har läst.
Ann Heberleins Moraliskt kapital börjar med en fråga så både elegant och provocerande att den genast sätter tonen: är Nobelmiddagen – för de flesta en engångsupplevelse – verkligen rätt tillfälle att försöka uppfostra vuxna människor med korngrynsgröt som huvudrätt?