
Lund prövar Uppsalas “Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”.

Lund prövar Uppsalas “Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”.

Marguerite Yourcenar, född 1903 med silversked och säkert utsökt brysselsk spets i vaggan, var ledamot av Franska akademien och det märks. Prosan bär på just den föreställning man har om akademier: en lite gammaldags värdighet i en anda av smak, konversation och litterär finess, där tänkaren är lika mycket mondän aktör som intellektuell. Författarens berättarjag drar inte uppmärksamheten till sig utan håller sig anspråkslöst i skuggan med vetskap att den kristallklara blicken och sättet berättelsen levereras säger allt som behövs.

Det börjar oskyldigt med några fröpåsar och en hacka från maken. Men snart öppnar sig något större i Kincaids text.

En flickas memoarer (Norstedts, 2021) handlar om uppvaknande och blivande. Kropp, intellekt, drömmar, samtid och onåbarhet blandas i denna kavalkad genom Annie D:s ungdomsår och unga vuxentid.
Nu är bokbloggen tillbaka, efter flytten från ett amerikanskt till ett europeiskt webbhotell. Tystnaden däremellan har inte varit tom. Jag har läst.
Ann Heberleins Moraliskt kapital börjar med en fråga så både elegant och provocerande att den genast sätter tonen: är Nobelmiddagen – för de flesta en engångsupplevelse – verkligen rätt tillfälle att försöka uppfostra vuxna människor med korngrynsgröt som huvudrätt?

Jenny Odell har en edge mot Olivia Laing. Hon är meningsfull. På alla andra fronter vinner Laing: stilistiskt, formatmässigt, njutningsmässigt. Jag gillar inte sättet Odell skriver på, men jag uppskattade innehållet i hennes How to Do Nothing. Nu kommer uppföljaren: Saving Time. Med referenser till samtida konstnärer och 1900‑talsfilosofer berättar den USA-baserade multikonstnären Jenny Odell om tid, hur vi erfar den och vad den kan sägas vara.

Två bröder överlever familjens självmordspakt. Deras morbror för dem till ett torn, bekant från barndomen, för att skydda dem från omvärlden och samhällets hot om institutionalisering. De hålls isolerade. Brodern Walter är sjuk och måste ofta uppsöka en internmedicinare i staden, där han spänns fast i en epileptikerstol. Men Walter är bortom räddning, och snart är berättarjaget K. ensam kvar. Han förs vidare till ännu ett slags hermitage, djupt inne i skogsvaktarnas marker. Ett filosofiskt och existentiellt laboratorium.

Slottet Montefort ligger som förseglat mot världen. Antonia är dess arvtagerska, en kvinna med självbehärskning och tyst makt. Här bor också hennes oäkta kusin Fred Danby, jordbrukare utan arrendekontrakt. Tillsammans med sin hustru Lilia och döttrarna Jane och Maud delar han det som en gång var familjegods, nu en inmutad rest av förlorad aristokrati.

Romanen skildrar horan-madonnan i form av två väninnor, Rose och Solange, som växer upp sida vid sida under skilda omständigheter i en baskisk by under andra hälften av 1900-talet. Roses mamma förmedlar medelklassens borgerliga ideal: pianolektioner, heminredning och till och med p-piller åt dottern. Solange är däremot vild och lösare hållen. Hon blir gravid och genomlider en fruktansvärd förlossning som 15-åring. Hon knyter aldrig an till sonen Thierry, som uppfostras av Solanges mamma medan Solange själv drar till teaterskolan, och senare till Paris, London och Kalifornien, där det sanna glamourösa livet verkar ouppnåeligt. ”Den fula lilla ankungen från byn som förvandlats till en Hollywoodhöna”, reflekterar Rose.

Årets klassiker: Livet vid ån av Annie Dillard (1974 på engelska, 1978 på svenska). Känsligt ämne men litteratur åldras, tempot idag är annorlunda.
Årets knock out: Huvudslag av Rita Bullwinkel.
Årets kvinnokamp: Framskrivandet av verklighetens Nafissatou Diallo i Chimananda Ngozi Adichies Drömräkning. Poetisk rättvisa.