För att själv sakna trädgård har jag läst ovanligt många böcker om trädgårdar den senaste tiden: Magnus Florins Trädgården, Jamaica Kincaids (Boken om) min trädgård och nu Olivia Laings The Garden Against Time.
Jag har tidigare läst Laings The Lonely City och The Trip to Echo Spring. Den förra hör fortfarande till mina favoritessäer. Laing skriver inifrån den brittiska traditionen. En del namn känner jag igen, andra inte alls. Jag lutar mig gärna tillbaka och lär mig mer.
Getter har tydligen funnits längre i svensk litteratur än Malte Persson. I Magnus Florins Trädgården – en fantasi kring Carl von Linné – fylls trädgården om nätterna av getter som tycks uppskatta sibirisk pion och sibirisk aster.
Livsföryngrande safter sipprar ur Ylva Gripfelts poesisamling Man gråter. Den handlar om hjärtesorg och är för all del sorglig, även om uppbrottet var nödvändigt – “det var mycket som inte var bra” – men det jag tar med mig är ungdomligheten, längtan, trånaden och smärtan. Den där känslan av att allt fortfarande står på spel.
Novellsamlingen inleds med första raden i en katolsk bön: Helige ärkeängel Mikael, försvara oss i striden.
Inte mig, utan oss. Det kollektiva pronomenet introduceras innan första novellen börjar. Det gör att “vi” inte bara blir ett berättartekniskt grepp utan nästan ett motiv.
Novellsamlingens “vi” är ovanligt rörligt. Det skiftar mellan älskande, familj och mänsklighet utan att gränserna markeras. Det gör novellerna märkligt öppna. Läsaren glider omärkligt in i gemenskapen.
Hela Duras författarskap är ett pågående samtal med sig självt. Samma karaktärer, samma platser, samma passion, samma minnen. Men Duras protesterar mot ordet berättelse. Hon beskriver i stället skrivandet som ett slags väntan på att se hur orden vill höra ihop. Ibland upptäcker hon att en gestalt har blivit förälskad i någon annan än hon själv tänkt sig. Då accepterar hon det och följer efter. Just därför är det intressant att se Duras tala med någon annan.
Omslaget är pistagegrönt med fyra färgränder. En märklig korsning mellan Edvard Munchs färgpalett och den franska trikoloren. Pourquoi? Jag skriker: crème!
Jag är en annan samlar franskspråkig poesi från sju sekler och sjutton länder, sammanställd och översatt av Kennet Klemets och Kristoffer Leandoer.
Inte bara fransmän finns med. Samuel Beckett skrev sig in i antologin genom att flytta till Paris 1937 och byta litterärt språk.
Belgaren Jacques Brel är representerad. Jag har aldrig riktigt hämtat mig från att Ne me quitte pas ska ha skrivits efter att Brel i praktiken gjort aborten till sin älskarinnas enda utväg. Sedan sitter karln där och bölar över konsekvenserna.
Venedig, lagunstaden. En bedagad skönhet redan vid 1900-talets början. När Vilhelm Ekelund kom hit våren 1904 levde han till slut på ilandfluten lök, enligt Jonas Ellerström [1]. Samma Venedig skildrar Thomas Mann några år senare i Döden i Venedig: “Detta är Venedig, den inställsamma och tvivelaktiga skönheten – denna stad, till hälften saga, till hälften turistfälla, i vars skämda luft konsten en gång i tiden frodades i sådan yppighet och som inspirerade musikanterna till klanger som smeksamt vaggar till sömns.”
Efter försommarens plågsamma trippar till Erikshjälpen med bokpåsar från de ständigt växande högarna går jag därifrån med plåster på såren från deras bokhyllor.
Thomas Manns kortroman Döden i Venedig verkar handla om en man med så omständligt språk att jag längtar efter att han ska dö.
Jag har förstås sett flera av Nora Ephrons filmer. När Harry mötte Sally var jag för ung för, men jag har sett You’ve Got Mail och Julie & Julia. De flesta känner nog till Nora Ephron som manusförfattare. Själv upptäcker jag här skribenten Nora Ephron.
I Feel Bad About My Neck är en samling essäer Ephron skrev när hon passerat sextio och började fundera över åldrande, kroppen och allt det som försvinner med tiden. Det handlar om halsar, barn som flyttar hemifrån, lägenhetsflyttar, New York och maträtter som plötsligt försvunnit ur ens liv.
Semestertider innebär läsning på andra språk. Jag är en lat och bekväm läsare, så jag börjar på engelska. Jag har blivit rostig. Men när jag nyligen var i Dublin plockade jag upp Carmilla (1872) av irländske Sheridan Le Fanu, vampyrromanen som kom 20 år före Bram Stokers Dracula.