Litteraturhistorien är en stor sovsal. Levande och döda delar rum. Ingen får sista ordet. Ingen sover heller riktigt ensam.
Duras bränner sina manus. Ernaux städar undan efter sig. Ekelund ligger kvar i rummet. Isabella Nilsson kryper ner bredvid honom och fortsätter samtalet.
När jag packar upp Dylan Thomas novell utgiven som pappersrulle berättar min huskonstnär om Carolee Schneemanns performancekonstverk Interior Scroll från 1975, där konstnären drar ut en ihoprullad pappersrulle ur sin vagina och läser högt ur texten, en satirisk monolog som går i dialog med den kritik hennes konst mötte. Interior Scroll betraktas som ett nyckelverk inom den feministiska performancekonsten.
Jag vet inte varifrån Rámus fått idén till det här formatet, men de skriver att det inbjuder till högläsning.
En man är på väg till sin familj för ett traditionellt midsommarfirande. Men hans transport är inställd, och när han fördriver tiden genom att förfölja en främmande man med mystisk hälta hamnar han i en märklig katt- och råttalek. Mannen han förföljer visar sig snart förfölja honom genom Stockholms gator. Mötet utvecklar sig till ett märkligt mästare–lärjunge-förhållande. Mästaren erbjuder honom undervisning. I gengäld kräver han bara en sak: att han vill. Vill, vill.
Har tillbringat ett par dagar i Småland. Vi diskuterade Johanna Larssons bokstavstro om North Sentinel Island och rensade i ett barndomshem där det riktiga sekelskiftet ännu dröjer kvar: porslinsurinoar från Villeroy & Boch i finhallen, fauxmålad marmor på mörka bröstpaneler och fiskbensparkett som bara min morfar kunde lägga den.
Filosofen Descartes går ombord på en amiralitetsjakt i Amsterdam. Han är på väg till Sverige, till Drottning Kristinas hov. Galileis öde har lärt honom att även idéer kan dömas.
För att själv sakna trädgård har jag läst ovanligt många böcker om trädgårdar den senaste tiden: Magnus Florins Trädgården, Jamaica Kincaids (Boken om) min trädgård och nu Olivia Laings The Garden Against Time.
Jag har tidigare läst Laings The Lonely City och The Trip to Echo Spring. Den förra hör fortfarande till mina favoritessäer. Laing skriver inifrån den brittiska traditionen. En del namn känner jag igen, andra inte alls. Jag lutar mig gärna tillbaka och lär mig mer.
Getter har tydligen funnits längre i svensk litteratur än Malte Persson. I Magnus Florins Trädgården – en fantasi kring Carl von Linné – fylls trädgården om nätterna av getter som tycks uppskatta sibirisk pion och sibirisk aster.
Livsföryngrande safter sipprar ur Ylva Gripfelts poesisamling Man gråter. Den handlar om hjärtesorg och är för all del sorglig, även om uppbrottet var nödvändigt – “det var mycket som inte var bra” – men det jag tar med mig är ungdomligheten, längtan, trånaden och smärtan. Den där känslan av att allt fortfarande står på spel.
Novellsamlingen inleds med första raden i en katolsk bön: Helige ärkeängel Mikael, försvara oss i striden.
Inte mig, utan oss. Det kollektiva pronomenet introduceras innan första novellen börjar. Det gör att “vi” inte bara blir ett berättartekniskt grepp utan nästan ett motiv.
Novellsamlingens “vi” är ovanligt rörligt. Det skiftar mellan älskande, familj och mänsklighet utan att gränserna markeras. Det gör novellerna märkligt öppna. Läsaren glider omärkligt in i gemenskapen.
Hela Duras författarskap är ett pågående samtal med sig självt. Samma karaktärer, samma platser, samma passion, samma minnen. Men Duras protesterar mot ordet berättelse. Hon beskriver i stället skrivandet som ett slags väntan på att se hur orden vill höra ihop. Ibland upptäcker hon att en gestalt har blivit förälskad i någon annan än hon själv tänkt sig. Då accepterar hon det och följer efter. Just därför är det intressant att se Duras tala med någon annan.