Landet med flest getter är Kina, följt av Pakistan och därefter Nigeria. Poesisamlingen med flest getter, både i och utanpå, är nog Malte Perssons Den fördrivna tiden. Getter är vänliga och kloka djur, men också självständiga, krångliga och tjurskalliga. En symbol för de orättfärdiga i Matteus-evangeliet.
Om Madame Pelicot har orkat skriva den här boken ska jag orka läsa den. Boken öppnar med ett bokat besök på den lokala polisstationen, efter femtio års äktenskap med en man som i hemlighet organiserade upprepade övergrepp mot henne. Därifrån nystas berättelsen upp. Parallellt återger författaren en barndom präglad av både värme och otrygghet på den franska landsbygden. En underström av oro löper genom minnena av väldukade frukostbord, solljus mellan fönsterluckorna, hur hon promenerade bakom mormor med getterna och hunden, såg henne ysta ost och byka — och den gradvisa insikten om att något är allvarligt fel.
Rök och speglar är en underbar föreställning med vackert språk och isande färgtoner. Ironiskt och ömsint: en dubbelblick vi känner igen från såpor om hur de rika lever, men här är det inte pengar utan smak, bildning och iscensättning som gäller. Det ser ut som pastisch men spricker hela tiden. Norén i huvudpersonen Bernardas dockhus.
Lund prövar Uppsalas “Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”.
Marguerite Yourcenar, född 1903 med silversked och säkert utsökt brysselsk spets i vaggan, var ledamot av Franska akademien och det märks. Prosan bär på just den föreställning man har om akademier: en lite gammaldags värdighet i en anda av smak, konversation och litterär finess, där tänkaren är lika mycket mondän aktör som intellektuell. Författarens berättarjag drar inte uppmärksamheten till sig utan håller sig anspråkslöst i skuggan med vetskap att den kristallklara blicken och sättet berättelsen levereras säger allt som behövs.
Det börjar oskyldigt med några fröpåsar och en hacka från maken. Men snart öppnar sig något större i Kincaids text.
En flickas memoarer (Norstedts, 2021) handlar om uppvaknande och blivande. Kropp, intellekt, drömmar, samtid och onåbarhet blandas i denna kavalkad genom Annie D:s ungdomsår och unga vuxentid.
Nu är bokbloggen tillbaka, efter flytten från ett amerikanskt till ett europeiskt webbhotell. Tystnaden däremellan har inte varit tom. Jag har läst.
Ann Heberleins Moraliskt kapital börjar med en fråga så både elegant och provocerande att den genast sätter tonen: är Nobelmiddagen – för de flesta en engångsupplevelse – verkligen rätt tillfälle att försöka uppfostra vuxna människor med korngrynsgröt som huvudrätt?
Jenny Odell har en edge mot Olivia Laing. Hon är meningsfull. På alla andra fronter vinner Laing: stilistiskt, formatmässigt, njutningsmässigt. Jag gillar inte sättet Odell skriver på, men jag uppskattade innehållet i hennes How to Do Nothing. Nu kommer uppföljaren: Saving Time. Med referenser till samtida konstnärer och 1900‑talsfilosofer berättar den USA-baserade multikonstnären Jenny Odell om tid, hur vi erfar den och vad den kan sägas vara.
Två bröder överlever familjens självmordspakt. Deras morbror för dem till ett torn, bekant från barndomen, för att skydda dem från omvärlden och samhällets hot om institutionalisering. De hålls isolerade. Brodern Walter är sjuk och måste ofta uppsöka en internmedicinare i staden, där han spänns fast i en epileptikerstol. Men Walter är bortom räddning, och snart är berättarjaget K. ensam kvar. Han förs vidare till ännu ett slags hermitage, djupt inne i skogsvaktarnas marker. Ett filosofiskt och existentiellt laboratorium.