Jag läser Stormens år, andra delen av Sven Stolpes memoarer. Mycket handlar om hans andliga resa och anslutning till Oxfordrörelsen 1936, en kristen väckelserörelse som inte försökte bilda något eget samfund utan uppmanade människor att leva efter fyra ideal: absolut sanning, absolut osjälviskhet, absolut renhet och absolut kärlek. Målet var inte desto mindre en kristen världsrevolution. Det verkar ha varit 1930-talets tema.
Oxfordrörelsens ledargestalt Frank Buchman betecknades som charlatan i Bonnierpressen, skriver Stolpe. Det är fascinerande att se en så skärpt och intellektuell man som Stolpe möta det icke-intellektuella i denna rörelse. Hans invändningar slås ner och förkastas som negativism, en frukt av synd. Stolpe oroar sig över att Buchman saknar sinne för språkliga nyanser. När engelskans moral re-armament översätts till svenska försvinner det andliga ur ”andlig och moralisk upprustning”. Kvar blir en moralisk puritanism som stöter bort bildade och kristna människor. Buchman bara ler sitt amerikanska leende.
Stolpe beskriver Oxfordrörelsen som ett slags lägerrörelse, där deltagarna vandrar på oändliga tvåmanspromenader över gräsmattorna med resultatet att den ofrälste bryter ihop, överlåter sig och fylls av ny glädje och frid. ”Det enda vapen en omvänd människa kunde med framgång använda var att i sitt personliga liv och i sin utstrålning visa att hon ägde någonting som andra människor inte ägde – och sannolikt saknade”, ska Frank Buchman ha sagt. Stolpe berättar hur andra författare och skribenter kom att ansluta sig till gruppen, bland andra Bertil Malmberg, vars litterära och andliga resa får nästan ett helt kapitel.
Det framgår inte i klartext vad Stolpe får ut av detta. Han var kristen redan före Oxfordrörelsen. Kanske är det de höga fordringarna på självet som appellerar? ”Jag har aldrig i hela mitt liv varit tillsammans med intellektuellt så illa skolade personer som detta viljestarka och entusiastiska gäng omkring Frank Buchman”, skriver han. Han får vara med som känd intellektuell, men inte använda sitt intellekt. Man vill åt hans auktoritet men inte hans invändningar. Stolpe betraktar Frank Buchman som den kristna handlingsmänniskan. Den kristna mystiken är ingenting för Stolpe. Buchman menade att samtidens kristna var alltför lama. Apostlarna hade väckt förargelse.
Lika fascinerande är Stolpes resa till Travemünde 1936 som representant för Författarföreningens styrelse. Han bevittnar grandiosa massmöten och ser det estetiska i nazismen. Men när han försöker diskutera Mein Kampf med den unga nazistgenerationen har de inte läst verket.
Inför en av Göbbels närmaste försvarar Stolpe Thomas Mann, vars Josefroman han håller som den tyska litteraturens högsta. Konsthistorikern doktor Wisman menar att dikten aldrig blir stor utan en levande folkgemenskap. På vilket Stolpe replikerar: ”Goethe är alltså ingen stor diktare! Eftersom han beundrade Napoleon och näppeligen stod i något förhållande alls till sitt folks politiska frihetskamp.”
I september 1938 nekas Sven Stolpe och hans hustru att resa in i Tyskland, efter att han från första stund kritiserat Tredje rikets intolerans, militarism och bristande humanitet. Händelsen illustreras med två tidningsutdrag.
Att inte kräva av samhället eller av medmänniskorna något som man inte först krävt av sig själv verkar vara en viktig grundregel. Stolpe kallar det demokratins heligaste lag.
Att nekas inresa i Tyskland 1938 är en moralisk guldmedalj i historiens backspegel
Titel: Memoarer · 2 · Stormens år
Författare: Sven Stolpe, 1905-1996
ISBN 9170085242
Stockholm : Askild & Kärnekull, 1975
