Det parfymerade skyddsomslaget är bara en anledning att köpa en egen utgåva av Gloria Gervitz Migrationer.
Jag fick hem poesisamlingen för en vecka sedan, men först idag, när den gnuggats runt ordentligt i min packning, förstod jag vad som var så speciellt med det formatmässigt rätt udda omslagspappret. Det doftar underbart. Och innehållet är inte sämre.
Mycket har skrivits om Alex Schulmans roman Bränn alla mina brev, där berättarjaget utforskar sin ilska, nystar i släkthistorien, hittar omöjlig kärlek, och röjer motivet till Sven Stolpes och Olof Lagercrantz skyttegravskrig på kultursidorna: en kärleksaffär vid sidan av äktenskapet sommaren 1932, som Sven Stolpe i romanen har kvävt genom utpressning, dödshot och mordförsök.
Amazonen har seglat upp i media de senaste åren. I Sverige är hon alltid aktuell genom Karin Boye, och nu internationellt med Peshmergakrigarna. I Aidt-Moestrups diktsamling Omina flankeras hon av sin häst och sin hund. Pilbågen är den historiska motsvarigheten till The Great Equalizer. Kvinnor gör säkrast i att undvika närstrid.
Det är något med tilltalet i Kayo Chingonyis Kumukanda, en poesisamling som kretsar kring identitet. De första dikterna målar en värld av musik, ungdom och tillhörighet när skivbutiker var mötesplatser. Dikterna är upplagda som en sekvenskedja i en stå-upp show av Özz Nujen: det är igenkännande och underhållande, jag ler och gungar med – så kommer det allvarliga budskapet. Det gör nästan ont.
Måndagen blev lite bättre när ett bokpaket väntade på mig i brevlådan. Jag började läsa Kayo Chingonyis Kumukanda och greps hårt av nostalgi över musiklyssnandet med TDK-kassetter i flerpack och de där AA-batterierna som alltid tog slut.
Jag tycker om att läsa på poetiska platser. Jag läste hälften av den lilla volymen Dagar med Borges av Alberto Manguel i en soffa på pianoskolan i förrgår. Jag hade sett fram emot att läsa vidare på observatoriet, men hann inte långt innan rymdscouterna kom in i biblioteket, släckte ljuset och simulerade hur hela vintergatan sögs in i ett svart hål.
Jag brukar kokettera med min breda okunskap i litteratur. När jag skulle uppdatera mig inför Hanna Hallgrens nyutgivna Vinterresan kom jag hem med Sanna Hartnors Hamnen. Jag har tagit fel på Dockhaveri och Smockadoll. Och när jag beställer hem Anteckningsbok av H.P. Lovecraft, veckans bok förlaget Ellerströms erbjuder till vrakpris, så tänker jag att Lovecraft är, tja, romantiker. Det hörs väl på namnet? (*)
Kulturkollos veckoutmaning handlar om Lennart Hellsing. ”Har du någon favoritramsa? Ett minne? Ett rim? Kanske en sång?” skriver Viktoria.
Lennart Hellsing var framför allt sång för mig. Här dansar herr Gurka på lekskolan. Krakel spektakel med mamma och gitarren. Pappa brukade sjunga Det var så roligt. Jag tyckte att texten var knasig och konstig, och förstod inte det roliga i en felklädd gubbe. Än mer obegripligt var att de vuxna fnissade åt ”Bagare Bengtsson han är död// Han har bränt sig på ett bröd”, som i mina små öron lät som en stor tragedi.
Luise Glücks poesisamling Averno sysselsätter sig med övergångar: dygnets, årstidernas, barndomens och vuxenvärldens. Liv och död. Vad händer när passagerna är vikdörrar?
Michael Ondaatjes Anils skugga skildrar inbördeskriget i postkolonialistiska Sri Lanka. Den handlar om att leva vidare, efter våldet, och vid dess sida.
Anil är född i Sri Lanka och återvänder efter lång bortavaro. Efter ett dåligt äktenskap under studenttiden har hon funnit sin plats i livet som rättsmedicinare. Övergiven av sin väninna som fått Alzheimer har hon åkt ifrån sin gifte älskare, författaren Cullis, efter en dramatisk weekend.